Jisses! Spännande situation vi i Sverige befinner oss i nu, hoppas innerligt att folket någonstans kan ta sitt sunda frnuft och se till verkligheten, se som den är och inte hyckla om den.

Blickar tillbaka till valvakan, fick mig många skratt - tycker det mesta som rör politik är rent trams och rent nonsens! Rena och skära teaterapor hela bunten.

Pratade nyss med en god vän som gav mig lite feedback för vad som skett på Facebook - lämnade ju det i mars i år . Folk tar bort vänner höger och vänster för de säger sig inte vilja beblanda sig med rasism. Ja, jag blir varken klokare eller visare av att försöka suga i alla efter debatter om hurvida framtiden kommer bli. Det enda jag kan säga är att jag är nöjd med att nu finns det chans till en förändring. Jag är absolut inte mot invandrare, men den invandrar politiken som har förts har inte vart speciellt god. Det är skillnad på en individ och se till en hel massa. Skulle en person med utländskbakrund ifrågasätta mig om jag var rasist skulle jag bara skratta åt det påståendet. Det är bara okunskap som leder till problem.

Människor som inte har ett högre medvetande eller ökad förståelse  för andra människors val, värderingar eller åsikter är enligt mig lägre stående personer. Man ska enligt mig besitta kunskap, förståelse, gott omdöme om inte bara sina egna värderingar utan försöka förstå varför andra tycker eller tänker si eller så.

Jag sympatiserar inte med allt SD står för, inte ej heller Vänstern, Miljöpartiet, Sossarna, Moderaterna, Centern, Folkpartiet, Kristdemokraterna eller vilket annat jävla parti heller. Vi har rösträtt &  yttrandefrihet av en anledning. Låt folk få tycka sitt och rösta som de vill, utan att deras val ska vara ett felaktigt val. Jag tror däremot att detta som just skett är ett wakeup call för de övriga partierna att ta sitt ansvar för det som gått fel. Att SD kommer påverka kommer de, att det nu kanske blir lättare att balansera upp det hela, inte att SD kommer köra sitt race, det fattar väl alla!? Eller?

Hur många av er som får rösta har gjort testet på svt valkompass? Jag gjorde det, trots att jag redan innan var bergis på vad jag skulle rösta.

Hade egentligen inte tänkt spotta ur mig några politiska åsikter här i min blogg. Men det är väl oundvikligt en sån här dags om denna? Det är val och folk lider av hybris. Min förra röst vid förra valet gick oavkortat till Moderaterna. Dock kände jag inte för att hylla de i detta val. Ej heller de röda, alla misstag som de har begått vid förgående mandatperioder fick nog många att ruttna.

Har lärt mig att man ej skall gå in i en debatt utan kunskap. Därför vill jag ej heller debattera med folk. Just för att jag känner mig så dåligt insatt. Visst har jag mina hjärtefrågor, likt många andra.Och jag vet VAD JAG är missnöjd med. Men det är inte alltid egna erfarenheter räcker.

Det är invandarar frågor, brott & straff, vård och hälsa, jobb. Dock finns det inget utav blocken som har velat lyfta fram eller ta en debatt om just invandrar frågor. För man är en medelmåtta, en svenne banan, en feg ynkrygg som inte vågar stå upp för sin sak, sina åsikter, sina värderingar. Att politiker avstår sånt gör de bara mindre trovärdiga i mina ögon. Jag tänker heller inte sticka under stolen med vilket parti jag i år valt att lägga min röst på, och det grundar sig i enbart på att NÅT MÅSTE GÖRAS - För allas bästa! För allas, oavsett om din mamma luktar curry eller om du har snea ögon, eller har fränkar och är rödhårig. Ingen vinner på att punga ut bidrag som sällan fås igen - eller jo om skatten hela tiden höjs. Men varför ska vi alla andra vara med att bidra till nåt vi själva inte valt. Man måste inte vara osolidarisk bara för att man värnar om sitt. 

Det finns bättre sätt att komma till bukt med problemen.

Jag kommer själv från förort, vet hur det kan se ut på vissa ställen. Sett hur butiker omvandlat sina skyltar till språket köparna själva talar. Skit bra för de som inte kan språket, men vad leder det till egentligen? Hur ska de lära sig att använda språket man brukar i det land som de befinner sig i.

Jag har också vart arbetslös i olika omgångar, sett att majoriteten av de arbetsökande har utländsk bakgrund. Hela jävla systemet för hur saker går till är ju fan fucked up. Jag gick en gång på jobbtorg - dit man tvingas gå för att få soc bidrag (gjorde det i väntan på att få min akassa.) Samma sak där majoriteten hade utländsk bakgrund, fast nu gällde det yngre vuxna - visst det är en bra grej. Att möda och besvär  ska gynnas. Men hur fungerar det egentligen då? Jo, jag som svenne fick min akassa, va tvungen att betala tillbaka soc bidrag! De som va kvar på jobbtorg då? Jo, de förbrukade sina 45 min med att nöjes surfa - ett ganska schysst sätt att dra in pengar på, ja o så träffade de ju sina poalare där pratar sitt hemspråk eller rinkeby svenska.

Vill man intregeras i det svenska samhället gör man allt som står i sin makt.

1. Lär sig språket.

2. Skaffar ett jobb / börjar plugga

3. Använd sitt hemspråk så sällan det bara går - det är ju bevisat att

   man lär sig mer ju mer man nyttjar det.

Det är helt ok att säga saker i fel ordföljd, verben blir substantiv ja what ever. Det är inte det viktigaste, det viktigaste är att man visar lite kämpar anda och framförallt tacksamhet till övriga medborgare som sett till (genom skatten) att just dessa människor fått de verktygen som krävs för att ta sig in i det svenska samhället.

Jag blir så glad när jag går in i min turkshop här hemma, ja jag väljer att gynna de som gör rätt för sig. De andra som inte sköter sig borde vi sätta på ett plan där de kom ifrån. Och det är de jag, vi, ni, du alla vill åt. Ja såtillvida man inte är en av de själv.. Förutsätter att de flesta tänker som jag. Vi ska hjälpa, men vi kan inte tro att åtgärdsprogram utan uppföljning ska hjälpa. Det är det samma som att strunta i det, för på pappret ser det bra ut.

Behöver vi ens gå in på de andra utav mina hjärtefrågor?

Brott & Straff

Skrota hela rättsväsendet, det är också en skam för Sverige. Utlänningar vallfärdas hit för att begå brott. Sitta i svenska fängelse celler är ju rena lyx sviten jämfört med många andra länder. Straffen, ja de är ju inte så värst långa. Samt att du undertiden du avtjänar ditt straff har du möjligheten att studera, kanske praktisera som lärning också? Toppen, ärligt, det är en bra sak. Men återigen. Många utav de interner som begår brott har det som lifsstil. Kommer de ut, är de snabbt inne igen. Återigen - det räcker inte med åtgärdsprogram som ser fint ut i statestiken om man inte har en ordentligt uppföljning. Nu menar jag inte att alla frisläppta ska leva med en fotboja - bara för att man ska ha koll. 1års kontroll kanske inte är tillräckligt. Det behövs nog längre och mer än vad man tror. Och ofta skyller man på att det inte finns några pengar att lägga på den här sektorn. Konstigt? Ja, men óm man får ut alla nyinkomna invandrare i samhället genom jobb och dyl. Behöver inte lika många leva på skattebetalarnas pengar.

Sen har vi ju det där som många kan ha svårt att relatera till, eller ta ställning till. Moderaterna gav ju upphov till försäkringskassan att utförsäkra de som kan jobba. Helt rätt. Kanske vart lite tokigt. Men hur i helvete hade ni som tycker det var fel tänkt att man ska komma åt myglarna? De som är fullt friska? De som inte har fysiskta/psykiska handikapp som sätter stopp för att jobba. Jag hävdar att fler än så är kapabla till att jobba. Det handlar enligt mig om vad man sjäv vill, och är van vid. Tryggheten = Lyfta pengar utan att göra nåt för de. Folk måste fan sluta upp med att tycka så jävla mycket synd om sig själva.

Min mamma tex. Svårt cancersjuk, hon har nästan blivit tvingad av andra att låta bli att jobba. En sysselsättning enligt min mening kan fungera som ett läkemedel i sig, man får skingra tankarna från det som är jobbigt, man träffas och pratas med kollegor, man får in lite rutin i livet. Bara bra saker för en som vart långtidssjuksriven att bekanta sig med. Man blir uppskattad för det man gör, positivt för en som kanske vart djupt deprimerad att få känna att man duger. Självklart är detta nig den svåraste frågan att ta ställning till. Varje fall är nog väldigt unik, och man får då nog fatta beslut från fall till fall.

Skola skrev jag inte, man den går in lite under samma flik som jobb. Ja alltså jobbar man inte så kanske man pluggar.. Jag har inte aktivt lyssnat så mycket på vad gällande skol, barn etc. Jag befinner mig inte där. Men hade jag haft barn så hade jag nog krigat för att barn ska få vara barn, självklarhet att mina barn ska kunna se ansikten på sina klasskamrater dvs mot burka i skolan! Införa betyg från årskurs 6, gärna tidigare, men man får inte glöma bort att det kan ge motsatt effekt, barn kan ta saker väldigt allavarlig. Så om ett barn inte får godkänt i nåt grundämne, kanske denne banar i botten och ger upp för den tror att det är kört, man måste nog va lite aktsam där. Betyg i uppförande - SJÄLVKLART! Då kanske alla kan få lite sinnesro i klassrummen. Alla ska inte få lida pga att det finns en eller vissa som ständigt missköter sig.

Nä nu värker fingrarna efter allt skrivande! Ska i vart fall sitta uppe och glo på valvakan! Hoppas verkligen SD kommer in i riksdagen så det blir någon ordning någon gång! Och hoppas att det inte bli omval pga det!!! Glöm inte att vi har yttrandefrihet här i Sverige, så om någon kände sig illa berörd här - finns det säkert nåt du kan beröra mig illa med!

Kändes som att det vart en tidig kväll igår. Ja vi kom hem efter frisör besöket, lagade pasta med köttfärssås - klassiker! Har även börjat utveckla tics..

Jag var helt matt i kroppen igår. Musklerna värkte, lederna med. Kändes som jag hade fått ett knytnävsslag i pallet. Vi hjälptes åt med middagen, käkade i soffan medan vi gluttade på Änglavakt.

Det här med att ha lugg, är rätt skoj! Man ser ut som en ny människa. Killen tyckte jag såg kortare ut - Hey shorty! Liksom! Haha! Nä men allvarligt, man kastar huvudet hela tiden åt sidan för att enkelt få väck håret från ögonen. Att ha hår i ögonen är väl nog så irriterande! Dröjer nog inte länge tills jag får men för livet av tics. Ständiga huvud ryckningar. Ey fy bubblan!

S ringde igår. Har inte haft kontakt på ett tag. Men det kändes trygt och höra hennes röst igen. Nu mera är hon både gift o har klämt ut en melon genom muffen. Skönt och få prata av sig, även om det mesta kretsade kring saker som rör mamma. Hon om någon vet och förstår situationen, hon har ju hängt med ett tag..

Och när det vankades läggdags var det dags för gråtfest igen här hemma. Fram med hushållsrullen. Det som rör mina tankebanor oftast är just att mitt/mina kommande barn aldrig kommer få ha en mormor. Vet ju själv hur pass mycket min har betytt för mig. Och med avsaknad av en farsa som sällan funnits där för mig. Jag blir så illa berörd av att JAG inte kommer kunna ge mina barn det som de alla andra flesta har tillgång till. Morföräldrar. Tankarna kretsade kring att mitt barn aldrig kommer få några födelsedags presenter, julklappar etc av sin mormor. Inte heller kommer mamma få vara den som köper baby kläder. Även om jag varken väntar barn nu eller inom den närmsta framtiden så är det just såna tankar som plågar mig.

Sen föreställningar kring hur begravningen kommer att vara. Vad kommer det dyka upp för folk där. Tömning av saker ur hennes lägenhet. Sitta brevid sjukhussängen in i de sista andetagen hon gör, se på när hon går från levande till död. Många sånna jobbiga saker som jag vet att jag kommer ha svårt att hantera. Jag sa igår till killen, att jag vet inte om jag pallar sitta med och se på en sån sak, vill inte ha de typerna av minnesbilder med mig i livet. Jag vill bara minnas de bra sakerna!

Efter ett tag tog gråten slut, kvar fanns bara jag. Trött och än mer utmattad. Ledsen i själen. Men utan tårar. Gick upp och tog ett glas samarin. Satt en stund på balkongen. Satt där och lyssnade på alla ljud omkring mig. Sen gick jag in och gjorde ett försök till att somna.

Gårdagens traumatiska upplevelse kom att spegla hur min dag idag har vart.

Det känns som att min barriär jag byggt upp, alla känslor jag skamset gömt undan fick komma till sin rätt igår. Helt oprovocerat vaknade jag upp förhållandevis tidigt, med tanken på att jag stängde ögonlocken runt halv 4! Gråten den fanns redan innan jag börjat min dag. Med tårararna rinnandes längst med kinden försökte jag precis som jag alltid annars gör. Slår en drill. Sätter på kaffet. Plockar undan saker som ligger på fel plats. Men enda skillnaden nu var att gråten var med mig.

Varför gör det så ont i kroppen när man gråter? Ska inte tårarna representera rening? Är de inte till för att skölja bort skit? Inte undra på varför jag så sällan fäller tårar. Vetskapen om att man ska bli ett vrak efter gör att jag motstår den annars rätt naturliga processen.

Slemhinnorna i näsan täps igen, ögonlocken svullnar, värk runt ansiktet och i huvudet, strålar ner i nacken, ryggen, benen. Man blir trött. Utmattad.

Ett tag i morse trodde jag inte att jag skulle palla med ett besök hos frisören. Men att få komma dit och för en kort stund glömma gjorde mig nog bara gott. Ja, jag tror jag behöver många fler såna små smultronställen.

Jag valde bort att beklämma mig över mitt öde gällande min mor inför min frisör. För visst är det så vi gör, låter bli att visa oss veka, svaga och mäsnkliga inför obehöriga? Fast det är kanske just det som vi behöver? Visa oss svaga, och inte låta alla tro att varenda kotte är byggd av metall och vadagen är inprogramerat med en driv rutins skiva?!

Mina förväntningar för kvällen och kommande dagar ligger på noll just nu. Jag får ta en dag i taget, mycket mer än så orkar jag inte. Fan, hunde måste ut och det öser ner. Hmm kanske kan gå ut och gråta en skvätt nu när tårarna ändå inte syns, och man behöver inte skämmas..

Fick idag ett oväntat missat samtal från min moster. Det hör inte till vanligheten att hon brukar ringa.. Jag visste direkt vad saken gällde innan jag ens ringde tillbaks.

Det var inte svårt att räkna ut orsaken bakom till varför hon från ingenstans valt att höra av sig. För er som inte hängt med drar jag historien kort: Jag och min mor har inte haft någon kontakt alls sen i början av sommaren, ja sen efter Hampus gick bort.. Det var med en stor klump i magen jag knappade in siffrorna och ringde. Lite skämtsamt sa ja till killen som satt med i bilen - tänk om hon har dött nu?! För det vore så jävla typiskt om inte så vore det ironiskt!- så mycket som folk i min närhet har försökt banka vett i skallen på mig utan att lyckats och sagt just detta: Tänk om du ångrar dig, och inte får chansen att ställa saker tillrätta, att det ska vara försent, att ni kommer att skiljas som ovänner.

Det krävdes alltså ett ynka samtal som inte hör vardagen till för att jag skulle vakna upp och se med klara ögon. Det min moster hade och säga var bara i gott syfte, hon ville inte ha de på sitt samvete - att låtit mig gå ovetande - hon kände som förälder att det var hennes plikt att underrätta mig. Och det är jag ytterst tacksam över!

Och är det inte märkligt att detta kom just nu? Jag hade det nästan på känn att ett nederlag var nära. Efter att öppet ute på Drottninholm  (ja vi var ju på väg till hundöarna) stört tjutit som den svaga bejbin jag är och inför min moster, ja vi grät bägge två. Men det kändes så jävla skönt. Skönt att ha någon som vet och förstår hur jag har haft det, och framförallt vet hurdan min mor är. Älskade och hatade mamma. Det är nära nu. Vätska har kommit in i magen. Levern är svullen. Buksmärtorna hade hon gått med i över 2 veckor. Metastaserna har angripit övriga organ bla lymfköttlarna i halsen som har gjort hennes stämband mer eller mindre förlamade - hon väser som en orm när hon pratar. Den här oron har käkat upp mig i över 2 år. Snart är vårt lidande slut, kvar lämnar hon oss annhöriga att bearbeta sorgen och saknaden.

Tog mitt förnuft till fånga och svalde min stolthet och ringde mamma. Mycket riktigt kunde jag redan innan samtalet var klart återberätta en förkortad version till killen om hur jag trodde samtalet skulle utspela sig. Mycket riktigt. Ingen känner henne så väl som jag gör. Hade gråten i halsen under hela samtalet. Trots vår tidigare dispyt kröp jag till korset, utan att viga mig platt fall, nån värdighet vill jag allt behålla, hur synd det än må va om henne så är jag fortfarande en människa med känslor likt vilken annan människa som helst.

Vi kallpratade lite. Försökte övertala henne om det kanske vore en god idé att åka in akut - för att lindra buksmärtorna. Men självklart avhyste hon det erbjudande med försvar om att hon minsann skulle uthärda natten och kontakta sköterskona i morgonbitti. Det känns så jävla hopplöst att försöka ge någon nåt som inget vill ha. Hade frågat mon moster innan om hon eller någon hade tagit upp nåt om begravning med henne, vilket ingen heller hade gjort. Så jag sket i normer, etiker och vett och frågade rent ut: Jag vill att vi sätter oss ner och pratar om din begravning. Hur absurd det än må låta i andras öron - så kände jag att det var något som behövdes göras. På det svarade hon att hon inte kommer dö knall fall. Varpå jag sa att man vet aldrig, kan det inte vara skönt att ha det avklarat innan, att du får vara med och vara delaktig? Nä, självklart inte. Men jag krävde att hon minsann skulle återkomma efter imorgon och sätta en dag som passar.

Efter det samtalet sprutade tårarna än en gång, nu med besvikelse, frustration och ledsamhet över hur en person kan vara så oansvarigt egoistiskt, och inte låta sig få lindring mot sina krämpor! Hur mycket mer orkar man försöka innan man själv bryter ihop? Mitt svar är många. Man måste bara få landa och samla batterierna mellan gångerna.

Självfallet kastade jag mig på telefonen i ren förtvivlan till min moster. Berättade läget. Hon sa bara att det var strongt gjort av mig att ha tagit det beslutet att ta det steget. Det känns så jävla orättvist att jag själv ska behöva vara den förståndiga av oss två i en mor och dotter relation. Hon sa att hon skulle höra av sig i morn efter att ha pratat med mamma. Orkar inte med att prata med henne själv just nu, är alladeles för uppgiven.

Tur man har en sambo gjord av guld. Han ska få pyssla om med med lite film som vi har hyrt (finns risk att jag somnar) dricka läsk och äta poppisar

Glöm dina bekymmer i morn kommer det nya..

Sitter och jutubar sig lite. Hittade lite för mig rätt obreddmark inom musiken - elektroniskt musik flödar - ja vet! Men skönt att vila öronen på nåt annat än säckiga pipor och gospel..

Som ni nog alla redan vet terroriseras jag av tinnitus och kan bokstavligen känna tjutet inne i örat vibrera ut i kroppen. Så jag tog rådet av läkaren och fixade så att jag nuvera tvingas somna till en skiva. Jag och musik på natten = ej goda vänner! Det ska vara knäpptyst och bäcksvart för att jag ska få någon ro i själen.

Kanske ska byta min celtic songs mot detta:

eller inte.. Haha

Inser nu att det redan är fredag! Dagarna går för fort. Härligt med helg, ja. Men hinner knappt med mig själv längre, och ändå lever jag livets goda som arbetslös! Den ni!

Ibland undrar jag vad jag har gjort i mitt tidigare liv för att förtjäna rollen som hemmafru utan en ring på fingret? Vad går mina dagar ut på egentligen? Bortsett från att stå i köket och serva min karl, förse honom med näringsriktigt käk, hembakat bröd. Den här veckan har jag hunnit med två bak med bröd, gjort egen jordgubbssylt, slängt ihop en ugnspannkaka (en som han så länge har tjatat om), bjudit över Erik och hans sambo och deras lilla chihuahua på middag, strosat runt i stan med Rebecca i diverse inredningsbutiker - gissa om ja vart sugen på att förnya hemmet?! Samt två turer till hundöarna (ja de kan man nästan räkna bort för då har ju vi åkt bil dit) och sen besöket på hunddagiset - som jag gick till. Tog fan inte mer en 15min och knata dit!

Och i morn är det dags att bli kvitt tovorna i burret. Som jag har längtat! Det är alltid lika speciellt för mig att uppsöka min frisör. Han är unik, och bra på det han gör. Funderar på en Gaga lugg, vågar jag verkligen det?

Tänk om det inte klär mig?

Btw hennes nya album ligger ute nu Lady Gaga - Female Intuition ,

fett besviken! Svårt och maxa de två förgående plattorna..

Det fanns en tid för väldigt längesedan. En tid jag ibland kan sakna. Men jag vet också vad mitt syfte hade för verkan. Den uppoffringen kan jag fortfarande vara stolt över.

Idag var det dags för att möta mitt förflutna. Ja det är inte så hemskt som det låter, mer jag som var lite orolig över att klampa in på dennes territoruim. En flicketös jag en gång höll mycket varmt om hjärtat, men som pga mitt handlade orsakade mycket smärta hos oss bägge, man kan säga att det var ett nödvändigt ont. En viss ängslan hade jag inom mig om hur mötet mellan oss två skulle te sig. Samtidigt som jag försökte se det positiva i det hela, att jag enbart var där i Prinsen syfte. Ja, han ska mer eller mindre börja på hunddagis nu.

Fick ett trevligt mottagande av de som jobbade där, hade förväntat mig att det bara skulle vara jag och min fd vän där. Då hade det kanske visat sig få en annan utgång, men även hon höll skenet uppe. Och enligt mina bedömningar skötte hon sig med bravur! Vet ej själv om jag hade pallat stå där och vara tillmötesgående efter det som skedde för flera år sedan. Bådar gott för framtiden om vi nu beslutar oss för att placera lillen där dvs. Det visar bara på en inre mognad, att särskilja på jobb och privatliv. Sånt uppskattas alltid. Vart det bär hän sen får tiden utvisa. Känns lite som att jag själv kommit en bit bort från dagis fasoner och onödiga intriger.

And thats about it for today!