Dagarna går så otroligt fort, jag har sagt det förr. Jag vet. Men så äre! Redan fredag, undrade just vart veckan tatt vägen?!

Mor min kom över på besök här i onsdags. Hennes ursäkt var att få se lille Prinsen än en gång medans han fortfarande är liten. Nåja låt gå för denna gång! Haha! Nä men tror också det är ett skönt sett för henne att veta, att jag faktiskt klarar av det. Samt att hon själv uppmuntras av att få höra hans nya hyss. Hon hade i alla fall vart hos läkaren, gjort ännu en magnet röntgen. Stackarn! Hon kämpar på hon, trots det vet hon ju också att det är inget som tjänar nåt till. Hon har sin dödsdom, men vad mer kan man göra? Spel för galleriet tycker jag att det känns som. Eller ett slags ångestdämpande, dyrt tillvägagångssätt för att stilla folks oro som hennes. Men den kanske behövs, den bringar trygghet och man slipper känna att man lämnats åt slumpen?

Jag vet inte vad det beror på, men jag har sällan kunnat slappna av i min mors sällskap. Nån timme brukar gå bra, sen sprätter det i bena och jag vill bara bort. Hur kan det komma sig? Borde jag inte vilja skänka all min tid till att vara med henne? Nä, tror att uppväxten med henne i hemmet har satt rätt djupa spår i min själ, spår som ovillkorligen gör sig påminda om det förflutna. En inre konflikt som ständigt pågår så länge alla spelare finns vid liv. Dvs jag och hon. Men en dag kommer det bara finns jag kvar. Då kanske jag kan bli till freds med tankarna, dock utan möjlighet att ställa frågor som behövs besvaras utav henne..

Mamma tog en bild på Prinsen när hon ändå var här, sen mms:ade hon mig den. Så sött!   

Ett tugnt moment 22