Mor min kom ju som sagt och bestämt över idag. Killen va tvungen att stå sin mor till tjänst. Ja hon flyttar ut från sitt lilla svensson svensson radhus i ena hooden till en betongkoja ute i andra hooden.

Mamma tittade in runt 1 snåret. Direkt började hon mata på som hon alltid gör som är att nedvärdera, kritisera. Ja hon finner ingenting som är positivt. Har aldrig spelat någon roll hur man har valt/inte valt att göra saker. Denna psykiska verbala terror är något som har förföljt mig sedan jag kan minnas. Men idag. En gång för alla, kanske den sista fick hon min bägare att rinna över. Vill egentligen inte utmåla eller blåtta henne som en dålig människa. För det är hon inte, utan det är hennes attityd och inställning till allt. Ja allt som rör mig. Enligt henne själv är det av ren och skär omtanke hon uttalar sig om. Inte enligt mig! Man säger bara inte vissa saker, framför allt inte inför ens partner/vänner etc! Det finns gränser för hur man får bete sig, allra minst mot sitt barn!

Visst självklart munhuggs man med sina päron livet ut. Man är de ju evigt tacksamma jadda jadda.. Utan rök ingen eld som man kan säga.. Men jag vet inte om jag ärligt kan säga att jag är speciellt lycklig över att ha blivit till. Nä, det är jag nog inte. Inte allt som jag har fått utstå i hemmet, allt ett barn INTE ska behöva vara med om. Ett hem ska bara ha plats för kärlek, trygghet och närvarande föräldrar som bryr sig om och värdesätter det de satt till världen, och uppmuntrar de till att lyckas. Att jag kom till, verkar i sig bara ha lett till problem för henne. Ja hon är nog rätt olycklig i sig själv. Misslyckats med nåt i livet som har gjort henne bittrare än bitter mandel och citron tillsammans!

Det kändes så otroligt skönt att lugnt och sansat kasta tillbaka det hon just hade sagt, ja det som fick mig att expolodera innomnbords.. Tydligen så ska man inte (om man som jag "enligt henne" väger för mycket.. 68kg är ju för fan ingen vikt, hade förstått om jag vägde 200 panner) köpa bröd på bageri. Själv så kom hon med chibatta, banan och yoghurt?! Man bah.. eh.. hur står det till där inne? Först går det bra att klaga över det. Sen kan man själv bjussa på samma sorts sak, bara att det är i från henne? I don't get it? Och näe, jag tar inte vilken skit som helst även om orden kommer från min mor. Jag är vuxen och lever mitt egna liv, vill hon vara en del av det så länge hon finns kvar sa jag: Då kanske du ska tänka om och ändra din inställning till saker så folk kan få sig en bättre uppfattning om dig, så man kan få sig en bättre bild av hurdan du var när du är död, det är jävligt trist att ständigt få höra om allt jag gör fel. Och vad skulle du tycka om att jag sa att hoppas du dör snart tillbaka bara för att få dig att känna på hur jag känner när du för jämnan har nåt negativt att påpeka?? Det var tydligen övertramp enligt henne. Hon kallade mig kall och elak. Då sa jag :Näe, gå nu ut ur min lägenhet. Det här är mitt hem, jag har vissa värderingar/normer som du uppenbarligen inte kan följa. Åk hem och tänk över varför jag bad dig gå. Antingen går du nu, eller så går jag och när jag kommer tillbaks så förväntar jag mig att du inte är kvar här... Å så var pjäsen igång.

Detta är inte första gången jag påpekar mitt missnöje om hur hon bemöter mig. Aldrig aldrig har jag hört henne tala gott till mig/om mig. Ja det är nåt jag lärt mig leva med. Sjukt egentligen. Att man ska behöva va med om nåt sånt. Det har funnits stunder, de kommer och går då jag faktiskt önskar att hon vore död. Mitt hat bottnar helt enkelt i obefintlig kärlek, trygghet. Ja allt sånt man ger till ett barn, det har jag fått lära mig själv. Vägen till hur jag är idag har vart lång. Man försöker hela tiden att vara en bättre människa mot alla de man har omkring sig. Inte lätt när man har levt i så många år ihop med någon som aldrig har hyllat ens framsteg. Utan de framstegen man har gjort har man fått lära sig i efterhand att det har vart just framsteg, för folk som har cirkulerat i mitt liv har påpekat det. Så det där är nog en av orsakerna till varför min tro på mig själv ofta svikar.

Jag tänker inte sympatisera med henne och tycka synd om henne bara för att hon råkat dra en nitlott i livet. Never. Må låta känslokallt att säga. Jag vet att ger jag efter mer av mig själv kommer hon bryta ner mig totalt. Det är bara på avstånd jag kan känna att jag lever, att jag kan få göra som jag vill. Det här är min borg, mina bestämmelser. Mitt mitt mitt. Som hon själv en gång sa till mig när jag var barn, att allt du ser är MITT. Säger man så till en unge?! Och det må vara magstark för vissa av er att förstå.  Har man vart i samma sits själv vet man vad jag talar om och förstår.

Det hela slutade med att hon tvunget nog valde att stanna för att äta upp sin lunch hon hade köpt åt oss. Ja sa bara: Det är ingen mening att du fäller tårar, åk hem tänk igenom va jag sa så kan vi höras sen. när du har förstått orsaken till varför jag bad dig gå. Hon gjorde sig redo för avfart. Sista ordet i dörren var: Det du just sagt är bara elakt, vet du det. Så om det är de sista orden jag får höra fårn min mor, fine! Kommer aldrig ångra mitt sista försök i sånna fall att få henne att tänka om. Att sluta upp att klanka ner på allt och alla.

Efter att hon hade gått kände jag att gråten va nära. Men näe, jag ska fan inte fälla tårar för hennes skull. För det jag gjorde var bra. Jag stod upp för mig själv, för mina åsikter, för mitt hem, för min personlighet. Aldrig att jag skulle låta mig vikas för en sån här fjuttig sak, då historiken kan tala om värre saker.. Det kändes så jävla skönt att för en gångs skull är det min tur att ta tillbaka pokalen, som hon alltid har "ägt". Men hennes orsak till hur den förblev hennes skiljer sig från hur jag tog tillbaka den. Det jag gjorde kallas heder! Nåt alla levande individer eftersträvar att få efter uppvisad prestation.

Å är det så att man måste eliminera allt man inte tycker om som kommer i sin väg? Nä, men man ska inte behöva ta en massa skit, i hopp om att bli uppskattad för sitt personliga värde! Där gör man inte skillnad på äpplen och päron, där är alla frukt som växer på träd!

Vi blev väckta runt halv 5 tiden i morse. Lill killen som hade fått sova ännu en natt i sängen, fast nu med både husse och matte, började rumsterera runt. Gny och ha sig.

Det är en otrlig trygghet för mig att ha vår lilla kille, är så fruktansvärt rädd för så många olika saker. Som i förrgår tex.. När killen va borta på traktamente och jag skulle rasta jycken för sista gången innan natten. Stod det en bil parkerad vid gatan. Såg att det satt en person i bilen. La inte mycket tid på att reflektera över det. Men så helt plötsligt när vi är klara och påväg in, startar bilens motor och lamporna tänds. Och jag blev som förstummad av rädsla. Hatar att vistas ute själv i mörker. Livrädd för att bli påflugen av nåt sajko. Hur ofta händer det i realiteten?? Jo visst händer det, sånt man läser i tidningen, ser på tv och hör på radion. Så här lever jag med tanken ständigt om att det kan inträffa. Vill inte påstå att jag har ett förflutet som kan bekräfta mina farhågor, bara ett otroligt "dum-sunt" förnuft. Tror min skalle har blivit kvaddad av alla löp!

Åter till i morse.. Det är ingen dröm att vakna upp så tidigt.  Dels trodde jag mig höra en grannes barndalarm, ve och fasa över att brinna inne (kunde lika gärna vart en väckarklocka), påpekar min oro för våran egna - kanske dags att byta batteri i den.. Samt att Prinsen bökade runt i sängen - oftast gör han så när det är dags och kissa, men detta var med en touch av änglsan.. Vad vi tror i alla fall. De går ut och jag stannar kvar i den varma sköna sängen.

Killen kommer upp efter turen med lillen. Berättar smått uppgiven att det luktar rök i hissen. Genast fick jag sprutt. Glömde klä på mig. Svirade in mig i morgonrocken, på med flipflop, lämnade hunden kvar. Går upp  de 2 trappor som återstår i huset och sniffar, för att härleda lukten. Inget utslag. Clear! Går sedan ner mot mitt plan, ingen lukt där heller. Ja, då kan det inte vara på nåt av de planen.. Dumt kanske av mig att lämna hunden. Men fattade det beslutet grundat på att all röklukt kom från hissen! Så jag går ner alla trappor. Känner ingen rök. Förns jag på bottenplan öppnar hissen, och känner den fräna lukten. Konstigt! Hade det vart någon som fjuttat på nåt brukar det alltid finnas spår kvar av en pryoman..

Möter upp killen som är ute. Vi går runt huset, rannsakar byggnaden. Från topp till tå. Inga tecken på att det skulle vara i någons lägenhet. Nu är jag inget proffs. Men ett hum om hur det ser ut när det brinner har jag allt! Var ju knappt 1 år sen det brann i huset en bit bort från oss, nåt jag också kunde blicka utifrån min balkong.. Vi larmar 112. Jag går upp för alla trappor och svidar om till en annan klädsel. Slår på kaffet. Ger hunden sin mat. Går ner för trapporna. Rätt sjukt att jag tog det med ett sånt lugn ändå.. Men tyckte läget var under såpass stor kontroll. Där ingen av oss var i fara. Efter ett tag kom läckerbitarna i full mundering. Fan brandmänn är heta! Hehe.. Kändes som ett litet överdrivet pådrag, 2 brandbilar och 1 snutbil. För vadå? Jo för att nån klantig jävla tattare som antagligen inte vart i sina sinnesfulla bruk och tappat glöd/fimpat ciggen så att den hamnat mellan hiss schakten.. Jävla nolla! Denna gång hade vi tur och kom lindrigt undan, men vem säger att nästa gång blir så? Det är fan i mig otroligt. 2 gånger har de vart här under loppet av 1 månad. Var ju inte alls så längesen jag vart väckt av att sirenerna stod och tjöt mitt utanför! Jävla nuthead's asså! Det måste ha känts en aningen löjligt för de och börja sin morgon med att släcka en glöd som antagligen bara låg och pyrde lite lätt. Skulle ja va en polis, brandmann what ever, så skulle jag bara gör det för adrenalinets skull. Vill ha action, blod, trauma, tragedi, kaos. Sånt är värt och kämpa för. Fan de kunde lika gärna bett mig göra det så kunde jag ha fått tagit på mig äran!    Ärsch, jag va nöjd av att ha fått börja min morgon med att se en drös rediga karlar bära tunga verktyg. Meow! Killen vart nog lite små stött, men var sen när allt var avblåst lite lätt retsam mot mig.. Jaja.. Inte lätt!   

Och eftersom att jag var så fylld av liv efter detta fina sätt att bli väckt på kunde jag inte förmå mig själv att gå och lägga mig. Vi drog till bageriet och köpte dagsfärska frallor. Nom nom! Åh jag bara älskar att göra såna där spontana saker! Va lite orolig över att mitt liv skulle begränsas utav hunden. Tvärtom, det berikar! O han gillar att följa med oss på våra resor. Aaw lill ponken, börjar bli stor kille nu!