Skrivet idag iom att min vaio dog igår

Jisses, tiden den bara springer iväg. Hinner knappt smälta min mat förns det är dags att tugga i sig nåt nytt. Varför lever vi i detta stress samhälle kan man ju undra?!

Nu har vi haft vår kille i 1 hel månad, crazy crazy. Kan väl bara säga att rutinera med uträttning av behoven börjar ge med sig. Nån enstaka olycka då och då. Oftast i samband med att han har lekt, och mitt i leken blir aktut kissnödig och gör ifrån sig utan att vi hinner med. Men oftast gör han ifrån sig på gräset här utanför. Japp, det är hans gräsmatta, vilket han också har vart noga med att markera för förbi passerande hundar.. Gulligt värre! Lilla krabaten thinks he own's the place haha!   

Vi var hos veterinären idag också. Kul, har aldrig vart hos en tidigare. Och självfallet måste jag öppna käften och fråga de som redan satt i väntrummet, om de hade några bra/dåliga erfarenheter av just denna. Men det hade de inte iom att de aldrig hade vart just där tidigare.. Ja hur annars ska man få reda på fakta??

Vi valde att vänta med killen utanför, vi hade iaf tur med vädret. Strålande sol! Han vart alldeles för uppspelt och hade bara blivit jobbigt för de andra hundarna/ägarna om vårt lilla yrväder som bara är glad i hatten och vill hälsa! När antalet köande hade sinat gick vi in och satte oss. Prinsen kunde ju såklart inte vara stilla, så många saker och ta in, så många dofter att sniffa på. Vi hade tatt med hans snuttefilt i lugnande syfte. Och jag måste nog säga att det funkar jämnt! Han tyr sig till den, och kan komma till ro.. Ja i bland i alla fall! Haha!  

Äntligen vart det vår tur, vi bägge var nog en aningen lite spända för hur detta skulle gå. Men eftersom att han är så otroligt lättlurad kunde de muta till sig hans förtroende med en liten godisbit, ja hela 4st! Mums! De passade på att kolla hjärtat, känna på testiklarna, hullet, kika i hans mun, öronen. Sen bad vi de väga honom, lillen är inte så liten! Hela 3,2kg! Stora pojken! Vart tog mattes lilla bebis vägen? Det där lilla knytet som man kunde hålla i famnen är borta, jag fasar för att han ska sluta vara så tillgiven som han är. Ja han är ju trots allt familjens lilla kelgris! Och jag hoppas han fortsätter med det, annars måste jag beställa en ny!  

Oftast tror man att saker och ting bara reder ut sig självt. Så är det ju naturligtvist inte. I alla fall inte under mitt tak. Killen och jag har delade meningar gällande den biten.

Jag vet inte om det här med att skaffa hund har satt sin prägel på oss två. Att vi bägge har fått göra en tvär omställning från vårt ganska så vanliga trista vardags lunk. Visst hade jag redan från början inställt mig på att skaffa valp kommer va tufft. Vilket det ska va! Det ska vara bökigt, omständigt, men också otroligt roligt! Och jag tror defenitivt att bägge sidor behövs för ge en balans. Man måste få bli lite putt inom sig när saker inte klaffar, när det inte görs i rätt tid, glöms bort jadda jadda. Men man får ALDRIG glömma bort orsaken bakom till varför dispyter uppstår. Det är inte saken i sig det handlar om, utan oftast sättet man presenterar sitt missnöje på. Allt handlar om att respektera varandra, 2 människor som ingår ett partnerskap måste kunna kommunicera. Förstå varandras behov och inte ge det man själv vill ha. För män och kvinnors behov på uppskattning, kärlek, närhet och tillit skiljer sig så otroligt mycket.

En man känner sig inte fulländad av att höra sin kvinnas gnabb om allt som skall göras, han behöver defenitivt inte få råd som han inte ber om, för att ge råd till en man är det samma som att trampa på deras manlighet, man har inte den tilliten och tro på att de ska klara av det. Och när en man känner sig så, trångd. Blir allt bara fel, han slutar lyssna, han slår på defensiven och ibland går de till motattack.

Nu är det inte riktigt så illa här hemma. Hoppas jag.. För det är så jävla lätt att trilla in i sin vakumfyllda bubbla.. Jag är i alla fall oerhört tacksam över att min partner och jag åtminstonde ibland kan samspråka under normala, nästan helt utan upphetsning om saker vi är missnöjda med. Att ha kommit en sån bra bit in i en relation bådar bara gott inför framtiden. Att kunna vara lyhörd för sin partner och dennes behov behöver inte alltid bara handla om att finnas där emotionellt, eller vara tillfreds under sängkappan. Små ting som är så enkla att göra för att undvika de värsta gnabben. Kan vara som jag oftast gör, stänger av. För jag vet att öppnar jag min trut kommer det bara värsta sortens grodor. Och de kan i sig vara svårare att läka ihop än själva grundorsaken bakom till varför de ens hoppade ut från början. Men såå frustrerande för den parten i rollen som har ett behov av att reda ut, nu nu nu! Jag skulle nog slita av mig håret om någon bara slutade tala till mig.

Hmm.. Det märks kanske att jag har börjat läsa igen?.. Ja jag fick ägna nästan hela gårdagen i sängen med min bok. Ja den som jag FORTFARANDE in har hunnit läsa ut. Tänk vilken tidstjuv datorer och internet är. Men fråga mig då en sak till: Lär vi oss inte av saker vi läser på nätet? Jag tror så här. Inom en ganska snar framtid kommer det bara finnas internet, och då krävs det att man håller sig up to date, my dear frinds!...

Åter till saken..

Jag väljer hellre tystnaden, numera iaf. Förr hade jag inga som helst problem med att släppa ordgranater. Men jag börjar komma upp i åren och vet att min verbala förmåga kan skada mer än den gör nytta och har då fått lära mig genom misstagen som tidigare begåtts. Så det jag ville komma fram till med detta inlägg var bara att jag är så otroligt lyckligt lottad av att få ha en sån fin männsika vid min sida, som står ut med mig oavsett väder eller vind. Det är något jag är tacksam över, att vi kan ha våra små dyster men ändå finna ro och veta att morgonen därpå finns den man älskar kvar. Det ska aldrig vara så i ett förhållande att pajkastning med verbala utryck ska få ha en avgörande roll för om relationen ska bära eller brista. Vi är alla människor med lika många fel och brister.

Anledningen till varför jag tog upp detta var att han tycker inte att det är en big deal att plocka undan nåt som jag har glömt framme. Medan jag självklart tycker att var och en ser efter sig själva, för att det är så lätt att det blir så, att ena parten strör saker omkring sig, och den andra får plocka upp. Han tycker heller inte att det är så noga att påpeka detta. Och jag tycker såklart motsattsen. För om jag är slarvig eller glömsk hjälper inte han mig med det genom att knipa käft. Ut med språket! Ingen drar nytta av att göra någon annan en björntjänst.

...Ps. Snuttisen såg till och låna hem en dator till mig  , då min krashade igår. Igen. Blir nog till att köpa en ny trots allt. Suger! Så nu får jag sitta här med en skitrög elefant dator och göra de absolut mest viktigaste sakerna, om ens det. Knappt fanskapet klarar av att ha två flikar uppe samtidigt. Känns som att vara tillbaka på stenåldern!...

Så allt gnabb man stöter och nöter genom livet brukar oftast ligga i botten av oss själva, men för enkelhetens skull är det ju känt sedan innan alltid enklare att beskylla någon annan än se till sig själv. Men hur ska man göra då? Eller varför måste man ens finna sig i vissa saker, att ibland är det bara så.. Ja det är nog upp till var och en att bedöma vad som är för mycket att stå ut med.

Att om jag känner si, beror oftast på att ja inte ger så till honom och därför känner han si och gör så för mig. Om man då istället backar och gör tvärtemot tror jag att alla enklare typer av problem går att lösa. Och det ska inte råda någon som helst tvivel om det heller, alltid ömsesidigt. Kan du så kan jag!

...Tänk att jag oftast bara reflekterar över såna här djupa och ibland kanske känslosamma saker när min partner är ute i landet och reser. Är inte det märkligt? Inte alls! Jag är en individ som behöver egentid i stora lass, först då kan jag reda ut mitt nystan, och fundera på saker som nygligen vart på tavlan eller bara tänka igenom och placera rätt sak i rätt fack, utan att känna skuld för att inte tillbringa tid åt varandra. Nä att vara ensam är aldrig densamma som att vara helt ensam med sina egna tankar utan någon i sin närhet...

End of Dr. S talk!