Ingen har väl undgått att valentin dagen var i måndags? Tror inte det. Till alla människors förtret infaller detta årliga kommersiella jippo. För första gången på länge hade jag någon vid min sida att "fira" dagen i ära.

Vad är det att fira egentligen? Hajjar inte hypen kring alla-stjärtars-dag? Hade jag vart singel (och ingen att dejta) hade jag nog kanske försett mig med en go rulle, lite smaskigt käk och nåt mumsigt snacks till, kanske ett bad, hade definitivt inte  desperat letat efter nån att tillbringa den med - tycker ensamhet är skönt?!

Har börjat lyssna på Rix fm Gärts Värld, där han under kvällstimmen pratar goja med menlösa människor och dess problem. Ja, vilken vettig människa ringer faktiskt in och tjötar live i etern? Rätt kul och somna till, en lätt uppåtdragen mungipa är som balsam för själen.

I måndagens program ringde den ena värre än den andra in, att det finns tokstollar i vårt avlånga land visste jag redan, men inte jubel idioter som dessa på elit nivå! Jisses! Programet präglades såklart av hur industrin ökar markant med tanken på alla ploj produkter som säljs för ocker priser. Ska en ros kosta 100 spänn? Ska man i skolan få ge bort en blomma till den man beundrar, att det på nåt sätt främjar mobbningen? Jadda jadda.. Eller som en kvinna som ringde in och hade funnit sin karl i sängen med en annan kvinna! Haha, jag dog av skratt! Det må finnas små undantag, men att ringa in till radion göra en pudel av'et! Rätt ofta tror jag dock att det är många som ringer in bara för att driva saken till sin spets. Ja, att det mesta bara är påhittat. Jag är rätt sanningskritiskt till mycket.

Kvällen för mig, killen och vovven var sig lik som många andra. Enda undantaget var att jag jobbade över = månadsbokslut! Och därför var jag inte så pigg på att ställa mig och kocka det första man gör när man kommer hem. Så i stället gick vi och käkade på Lilla Rivieran vid Ängby. De hade såklart erbjudande att för en mindre summa pengar (för att locka till sig merförsäljning som förrätt & efterrätt) för att förvissa sig om bra service/kvalité & mycket mat för pengarna! Ibland undrar jag om vi är för smarta för vårt eget bästa eller tvärtom!

..

Har märkt att när inläggen skrivs här blir de långa och med få uppdateringar/dag.

Men faktum är ju att jag bara skriver här för min egen vinnings skull! Mitt ventilations forum, här jag kan få kasta skit på allt-o-alla! Utan att ta hänsyn över att nått pucko på andra sidan skärmen känner sig förolämpad. För visst är det väl ändå så många gör. Skriver för att förmedla nåt, och man kan inte ta hänsyn till alla ifall man trampar nån på tårna.

Dagarna de rullar på. Märkligt. Fick en underlig känsla i dag när jag skulle kliva av tåget. Hör den elektroniska rösten säga: Nästa T-centralen, byte till bla bla bla. Kändes som om mitt liv hade gått om mig med ca 30 år. Å att jag hade missat att leva tillsammans med det.

Två månader har nu gått sedan mor min gick bort. Egentligen så var det på en lördag, men ska man gå enligt kalenderns datum så var det den 4:e december. Känns otroligt att jag ens är på benen. Att jag med nöd och näppe har klarat mig igenom allt med livet i behåll. Kan tydligt också se de olika faserna man ofta går igenom - eller de har en benämning som lyder:

"Chockfasen"

Chockfasen kan vara från några korta ögonblick till flera dygn. Man håller då ifrån sig verkligheten och de besked man får. Människor reagerar på olika sätt i denna fas - en del kan skrika ut sin sorg, andra blir som förlamade. I de fall krisen börjat stegvis, kanske då en sjukdom utvecklats till ett gradvis värre tillstånd, märks inte chockfasen, utan många går vidare till nästa fas.

Egen notering:

Jo, även om det var nåt man "gick och väntade på" under 3 års tid så kan man aldrig helt föreställa sig hur den dagen blir då man mist någon. Jag var nog rätt apatisk till en början, orkade inte med någonting. Vanliga vardagsting bekom mig inte. Hade en vison om hur saker och ting skulle va, men hade ingen ork att uträtta de själv. Vanliga saker som att rå om sig själv, klippa tånaglarna - tänk att en sån enkel och värdslig sak ändå var nåt jag ständigt funderade på att göra. Jag lät nog mig själv förfalla lite. Fokuset låg på att instingtivt förse mig med de mest nödvändiga tingen: Mat och sömn. Fanns inte utrymme för nåt där emellan.

"Reaktionsfasen"

Nu börjar man inse vad som skett. Den nya situationen ska nu bli ett med ens liv, och reaktionen kan bli svår. Ofta försöker man intensivt att hitta någon mening med vad som skett. Frågan "Varför?" upprepas ofta gång på gång. Förklaringarna blir ibland av magisk natur.

Försvarsmekanismer använder de flesta människor och de är grundläggande för vår psykiska hälsa båda till "vardags" och i kriser. Ibland kan de dock försvåra bearbetningen av en kris.

Undertryckande - man låter inte sorgen få direkt utlopp utan anstränger sig för att visa en behärskad fasad.

Regression - återgång till barnsligt beteende, exempelvis genom att önska att andra ska ta över ansvaret. Tablett- och/eller alkoholmissbruk kan också bli följder.

Förnekelse - en typ av bortträngning - "det här har inte hänt".

Projicering - någon annan beskylls för det som hänt.

Isolering av känslor - separation av känslor och intellekt då man lugnt berättar om vad som hänt. Många uppfattar det som ett moget sätt att hantera situationen. Istället kan det få svåra konsekvenser genom att de isolerade och förnekade känslorna kan ge andra symtom som ångest och sömnstörningar.

Egen notering:

Eftersom att de första 2-3 veckorna gick så fort, han jag ändå under mitt "insjuknande" dvs i chockstadiet tänka till lite. Reptilhjärnan är ej att underskatta - den hjälper oss att överleva. Min enda räddning där var att ständigt vara sysselsatt. Ha en sak planerad var dag, om inte mer.  Försöka hinna med att inte missa nåt i min dagordning, allt praktiska som tillkommer när en person går bort, och som föll ner på mina sköra axlar.

Men hur gick det till egentligen? Kunde ju som sagt inte åta mig mer möda och besvär än vad som var möjligt?! Det fantastiska, eller så som jag ser på det är att vi alla vet själva vad som fungerar bäst för var och en. Det var mitt sätt att överleva den tuffa tiden precis efteråt. Hade mitt fullspäckade schema, det var min enda trygghet just då. Kontroll på vad som skulle göras. Upprättade en nogran ifylld kalender - där jag var så pass flitig att t.o.m fylla i saker som annars går per aoutomatik - typ klippa Prinsens klor, duscha, påminnelse för att ta insomningstablett mm.

Saker som uppdagades mer var b.la känslan av att bli orättvist behandlad. Där hände det ofta att jag rök ihop med killen. Vi hade det lite knapert sådär efter jul och pengar kom på tal. Högg direkt då jag kände att han klev på en väldigt öm och stor tå! Att ifrågasätta mig, som just mist min mor om hur vi löser det med pengar - pengar som inte finns - men som måste finnas?! Fräste åt honom och sa att: Ja, du har i allafall föräldrar du kan vända dig till, vad har jag?! Det var just precis så jag kände.

En annan sak som låg under ytan och bubblade var den omtalade skidresan - eller inte så mycket skidor utan mer hans vilja att utfärda saker, jag kände att jag inte hade kraft att orka med hans åtrå efter att få åka iväg. Det blev också en gnagande sak i bakhuvudet. Hur en människa som står mig väldigt nära bara kan ta så lätt på saken - och bara tänka efter ens egna ramar. Jag hade under hela den tiden god lust att säga tack och goodbaj! Framförallt en önskan om att saker var annorlunda, att han gjorde eller la fram saken på ett annat sätt, med mer förståelse för mig och min tillvaro!

Just för att jag kände att han kvävde mig, krävde mig på saker jag absolut inte "hade råd" med. Nu talar jag om min emotiella bank. Det var nog så kämpigt att bara vakna upp och inse att mamma finns inte mer, och kommer aldrig mer tillbaka. För att sen höra till hans verbala sång om hurvida den resan skulle göra mig gott!

"Bearbetning och Nyorientering"

I dessa faser har man kommit över det allra värsta och börjar se framåt. Under bearbetningsfasen accepterar man så småningom det som skett, och kan till och med börja intressera sig för tidigare aktiviteter. Under nyorienteringen klarar man sedan så sakta att ta in sin sorg och förlust i den egna livshistorien. Ett ärr lämnas kvar, men man fungerar i kontakten med andra och med livet utanför.

Egen notering:

Det är först nu med en klarare blick kan se tillbaka på tiden som varit rätt diffus, jag har verkligen god lust att ge mig själv en medalj för illvilja och beslutsamhet! Men hade det inte vart för mitt typiska drag av stenockens karaktär hade jag banne mig suttit med sägget i brevlådan. Eller ännu värre, lagts in på psyket för rehab och mental utredning! Nä tacka fan för den styrkan, att fastän allt är skit så härdar man ut: Därför är klyschan "det som inte dödar härdar" värd en eloge!

Sjuk egentligen när jag nu med en smått klarare blick kan se tillbaka på tiden precis efter. Allt var upp och ner med mig. Men trots det klarade jag mig igenom det absolut värsta som kan drabba en. Nu har det förvisso inte passarat så lång tid, men jag ser ljusare på tillvaron nu. Har drömmar som ska besannas. Till det måste jag även tillägga lite utav vad som skötts och skett sedan den där december dagen för 2 månader sedan.

Tömt varenda pinal i mammas lägenhet!

Fixat allt med bouppteckningen själv!

Fått lägenheten såld!

Och sen innan jul även jobbat heltid!

Alla de andra sakerna som gjorts är väl redan nedskrivet tror jag, men typ som att avsluta alla prenumerationer, tv, telefon, tv licens jadda jadda..

Ordnat allt inför begravningen!

Jag måste få säga att jag vart duktig att orka med allt detta!

Därför kommer resan till Miami högst lägligt! Kommer komma hem som en helt ny och bättre människa!

Var ju på en behövlig ansiktsbehandling igår. I 75 min låg jag där och bara njöt av att bli ompysslad. Så härligt!

Hade tydligen bokat deras bästa behandling. Nice! Hon sminkade av, la en syra mask, tvättade bort avfallna orenheter. La nån vilande fukt kräm för att binda fukten i huden, sen fick jag ligga i ett ångmåln. Superhärligt verkligen! Sen baddade hon trynet lite. Efter det var det dags för den efterlängtade portömmningen - fy satan va ont det gjorde! Lätt ansning av brynen. Sen kom hon med varma handduka, det var som pricken över i:et! Eller nä, masagen var nog bäst!

Hon var så pass skicklig att jag lätt övervägde ett återbesök redan nästa vecka. Hon passade även på att sälja på mig lite produkter - inga jag hört talas om innan. Men dessa ska enligt henne vara de "bästa" på marknaden för just min hudtyp.  Så säger väl alla om just sina produkter? Ger det ett försök. Är man desperat efter fin hy så är man! Kosta vad det kosta vill! Köpte iof nygligen en matt dag kräm från Decleor - som jag hållt mig trogen länge till! Gör ju inget i och för sig. Krämer och dyl går ju alltid åt!

Jag känner att bloggen är min lägsta prioritet just nu, försöker ändå skriva ner några rader så jag själv kan gå tillbaka och se vad jag gjorde förra eller förr förra veckan. Smart! Som om inte kalendern i iphonen duger eller?!

En rättelse från ett tidigare inlägg. Jag åker den 17 mars, inte den 21 som det stod. Jag har helt enkelt inte registrerat det korrekta datumet ännu. Även om jag i tankarna redan befinner mig i scenariot - Sitta på ett plan i 8 tim! Tanken är att vi ska bekanta oss med UMF 2011 som är en tre dagars festival - men utan svinstian a la Hultsfred/Roskilde, med stora kända dj bla Tiesto, Armin Van Buuren, deadmou5. Kommer bli awesome!

Har också passat på att i skallen gå igenom min garderob - inser redan nu att det kommer bli ett tidkrävande projekt. Damma av sommarkläderna med det inkluderar också skor - har ju en uppsjö av sommar sandaler. Låter som nåt jag borde avsätta tid till redan ikväll!

Annat som jag inte vet om jag har nämt tidigare är att jag förra veckan blev en lycklig ägare till en vidvinkelzoom. M m m! Så nu går tankarna på att eventuellt skaffa ett hus för fulframe.. Ja, det vore ju onekligen underbart! En D700 kanske?

  Nikon AF 14-24/2,8G ED AF-S

Sen har jag lyckats fullfölja en del av mitt nyårslöfte som var att skaffa en hemsida - möjliggör att jag kan på ett proffsigare sätt promota mina verk på nätet - så det blir synligt för alla som vill! *Happy happy* Behöver dock sätta mig in i 1:or och 0:ornas värld för att få den att se ut precis som jag vill ha det! Just nu är allt under konstruktion, så detta är ej den färdiga layouten! Men tills dess - kika in vettja!

Idag kommer mitt tryne få sig en omgång när jag skall till Derma Nova och göra en sedvanlig portömning! Alldeles förträffligt bra så här inför resan - att man är snygg i fejset!

Hjärtat det skriker. Magen den sviker. Med morgon gruset kvar i ögonen kan jag bara anta att det som komma skall också är nåt som stämmer överens med min inre illusion.

Aldrig förr har jag brytt mig så mycket om den man är tillsammans med. Har väl levt lite efter frasen - Killar kommer, killar går, men vänner de består. För det är verkligen så det har vart. Men detta är då ett väldigt stort undantag på ett bra sätt. Aldrig förr har jag helhjärtat kämpat, stått ut, legat likgiltig, skrattat, mått bra, vart ledsen, vart arg, vart förbannad, eller vetat att för den sakens skull är nån idé att fortsätta på ett tåg som snart byter riktning ner i diket. Inte denna gång, jag sitter själv på lyckans tåg och kan med mina redskap i bagaget med ärligheten i min hand säga att livet är en prövning - lyckas du kan ingen helt veta.

Man ställs inför många prövningar, många helt obefogade kanske de som ändå är de viktigaste. Jag tror inte på nåt speciellt, ateist, men jag tror att ödet har en viktig roll i våra liv och viljan att vara samspelta.

Alla ovannämnda ingredienser är eniligt min mening ett måste för en lyckad resa med sin partner. Aldrig förr hade jag heller kunnat se mig i en relation som denna, där min partner fått flera olika identiteter. Han är inte bara min stöttepelare, min vän, min partner i samråd av inköp, min sopkorg, min handyman. Utan alla sidor tillsammans måste finnas med, det har jag insett.

Vi har kommit såpass långt att jag vågar lita på honom, jag ger honom förtroende, han ger mig förtroende. På en gungbrädas mitt kan vi stå, ryggarna mot varandra, tar ett varsitt kliv ut mot gungbrädans ände, hitta balansen för att inte den ena eller den andra ska dunsa upp eller ner. Full tillit. Det är en härlig känsla, men den kommer inte bara sådär av sig självt. Man måste jobba på att bygga upp den. Man måste förtjäna att ha den, och man måste vårda den när man väl har fått det.

Han åker nu iväg till Åre land för att leka i backen. Känner ingen som helst oro över det, mer än att man är så fäst vid vanan att ha honom nära, gosa ner sig i sängen.

Å sen drar ju jag till Miami, en hel ocian bort. 6 timmar tidsskillnad. 2 veckor kan tyckas lång tid. Aldrig förr har jag vart borta från honom så länge, för det har alltid vart han som har vart bortrest. Ett stort kliv för mig att ta. Att resa är en passion, att flyga är en fasa. Det är inget som jag oroar mig över, vill ödet att nåt ska hända där eller på hemmaplan så tänker jag inte kämpa emot. Inte så att jag är likgiltig, däremot är jag tömd på min emotionella bank, och jag måste tillgodose dess behov - lyssna till hur min kropp talar till mig. Och hoppas att resan i efterhand gjort gott för en fortsatt bra relation.

Känns som att mitt samvete börjar klarna. Som tidigare legat täckt i en difus dimma. Än är inte allt klart. Ska bli så skönt när allt är över, lägga det bakom sig, och gå vidare.

Har tänkt på en sak, allid när man frågar om folks välmående så svarar man alltid kort och koncist - Jo tack det är bra! För att för enkelhetesn skull slippa onödigt dravel som ändå inte boostar egot. Vi svennebananer är gudomligt duktiga på att ge sken för att tillvaron vi befinner oss i är bra. Varför denna rädlsa för att våga lätta på trycket och anförtro sig till sin näste - att förlita sig på att den som frågar faktiskt också kan ta hela historian. Jag brukar säga till mina vänner att i dag är en dålig dag - och förväntar mig därför detsamma från de. De ska tåla att ta ens skit likväl som jag delar med mig av mitt öra för deras svåra stunder.

Nåt som kan göra mig röd och frustrerad är sånna som upptar för mycket plats utan att ge efter så att man själv kan få en syl i vädret. Vi hade en mindre sådan incident i helgen, killen och jag alltså. Jag brukar inte bry mig så ofta, men ibland måste jag dra i nödbromsen. För jag kände mig oviktig i det sammanhanget där vi befann oss. I den tillvaro jag befinner mig i nu är allt extra känsligt. Allt driver jag till sin spets, det har blivit lite utav min livhanke. Släpper jag taget så faller jag.

Istället satt jag där tyst likt en nickerdocka och kände hur jag höll på att bubbla över. Men jag är en omtänksam person, jag väljer mina strider, och väljer därför med omsorg att ta det - bara han och jag. Utan åskådare. Nåt annat vore ju bara pinsamt.

Röt ifrån då jag ansåg att min närvaro hade noll betydelse, han hade likväl kunnat suttit där själv och berättat allt - utan mig som statist. För det var så jag kände mig. Självklart köper jag att man gärna vill promota sin bättre hälft och själv välja bäst lämpade ord efter förutsättning. Ja, sälja in en vara typ. Men jag hade varken tunghäfta eller brist på ord. Så där klev du på en tå!

Förra veckan hade jag turen att träffa Rebecca hela två kvällar irad! Wihoo! Som om inte det vore nog så har jag även lyxat till det hela med lite annat också!

I måndags förra veckan signade jag avtalat med mäklaren. I tisdags var de i mammas lägenhet och fotade. I onsdags kom den upp på hemnet. Väldigt nöjd med vår insats. Om än lite trött på att var och varannan dag segla förbi för att ta reda på posten. Så nu är det visning på söndag. Det börjar liksom bli lite ledsamt att ha det som en gnagande sak på näthinnan - att alltid kännsa stress/press över att se över lägenheten.

Vad mer?

Jo, har bokat flyg till Miami. Åker den 21 mars, kommer hem den 4 april. Helt jävla underbart. Åker med Rebecca. Min alldeles egna globetrotter! Nä, men det kommer bli hur skönt som helst. Att få komma bort från allting på ett bra sätt. Har sagt det länge -  att när allt det praktiska är klart så sticker jag! Få lite distans till det hela, koppla av och ladda batterierna.

Sen så har jag även köpt loss en Macbook Pro för ca 30 lakan -  svindyrt! Aldrig någonsin köpt nåt så dyrt! Beräknad leverans 3-7 februari. Fint som snus. Då kanske man kan komma i gång på riktigt med sina planer som för tillfället bara ligger i hjärnbarken och skvalpar.

Andra planer som är på g. Mitt nyårslöfte var ju att skaffa en hemsida att posta mina alster på - på ett mer professionellt sätt. Satt faktiskt nyss och kollade på one.com. För en som inte pallar att sitta och koda från grunden. Jag vill ju/behöver ju bara ha nåt simpelt - nåt man kan visa upp!

Fick ju en stor summa pengar på kontot här om dagarna - och ska ha möte med banken för att välja rätt/bra placerings former för dessa. Kvinnan är tät! Hörde ni! Jag har alltid undrat hur det känns att bada i lyx och strö pengar omkring sig. Å måste säga det att - kommer man som jag gör från en låg/normal inkomsttagare så har man för vana att se ett större värde i pengar. Det är absolut inte så att jag hej vilt strör pengar omkring mig.

Utan nu resonerar jag som så: Jag ska med dessa medel uppfylla "mina" drömmar, köpa saker jag inte kunnat för att det inte funnits pengar sparade, jag ska inte spara på krutet, utan jag ska bara köpa det jag länge har velat ha. Det har hitintills bara blitt en dator, resa och en onepice - köpte en till killen också! Så nu kan vi dega runt i våra sparkdräckter tillsammans här hemma! Helt fantastiskt mysiga!

Dagarna de tuffar på. Jobbet känns fantastiskt bra. Överlycklig över att ha nåt vettigare att göra om dagarna - som dessutom genererar cash på kontot. Det är ju toppen! Dock vart min födelsedag nåt helt annat än vad jag är van vid.

Mamma hade alltid för god vana att skicka olika slags grattis kort. När man hade namnsdag, när man fyllde år, på julen. Ja på det sättet var hon en omtänksam person. Men denna gång ekade min brevlåda tom.

Inte ofta ens födelsedag infaller på en fredag - dock kändes det som att det kvittade för mig att ens överhuvudtaget nämnvärt fira den. 26 år och snart blir man väl glad över att inte ha fått några nya gråa hårstrån.. Nåväl..

En minst sagt annourlunda dag. Det har ju vart en del på tapeten sen sist. Mycket har berott på den kritiska situationen jag  själv har befunnit mig i, samt de runtomkring mig. Förstår att man inte alltid kan veta vad som är bästa att säga eller göra, ibland räcker det med att göra så lite.

Fick en födelsedags sång på morgonen och 2 presenter utav killen - men min trötthet tog ut sin fulla rätt. Sa tack och kikade på de sen när jag väl klev upp. Det skiljer så lite från när han går upp och tills jag går upp - men ändock små men viktiga minuter som man kan snooza vidare på.

Hade en ok dag på jobbet. Helt utan min vetskap hade de lycktas knåpa ihop en överasknings fika med tårta och present. Jag som är den som alltid vet allt och lite därtill. Men inte denna gång. Ofantligt trevligt och gulligt utav de, med tanken på att man är rätt så ny! Så när jag satt där bland alla mina papper kommer de tassandes på tå och sjunger för mig. Aaw. Slutade som vanligt vid 17. Drog hem.

I och med allt som har vart kände jag för att på tuman hand gå ut och käka med killen. Tror vi behövde det, för detta har tärt nå otroligt på oss bägge. Sen var det väldigt längesen vi gjorde nåt själva - bara han och jag. Vi gick ut och käkade på Friday's. Inget mer extravagant än så vart det. Hem och sova.

..

Lördag

Tillägnade i stort sett hela dagen i köket med att baka. Bakade kolakakor, 2 plåtar muffins, och 2 brownies kakor med after eight på. Skulle ju ha en mindre tillställning för nära och kära på söndagen.

..

Söndag

Väldigt trevligt hade vi. "Svärmor" kom, min moster och hennes man (som förövrigt aldigt har vart hos mig tidiagre), Doriiis med hennes sjöbuse, Rebecca, Knot och hans tjej Linda. Fullt hus! Och mina bakverka vart mycket uppskattade - sen att jag alltid gör för mycket och att det alltid finna massa gott kvar är en annan femma!

Presenter jag fick

Emma S serum

Fjärrutlösare till kameran

Presentkort på Åhléns & H&M

En orkiée - Älskar orkidéer!

Lyx choklad