Hur vore livet utan motgångar? Vem säger att livet ska vara lätt och leva? Och varför är för många utav oss rädda och väljer att rygga tillbaka när någonting är svårt?

Min värld är rätt så upp och ner just nu, inte mycket som står rätt till. Vilket inget har gjort sen mamma gick bort. Syftet med min välförtjänta resa var många. Och alla de är uppnåda. Men alla fick inte chansen att fogas samman med livet på hemmaplan. Oh lord! Hade sån underbar känsla när vi lämnade Miami. En otrolig hemlängtan till det som jag trodde väntade mig - min lilla familj. Få laga hemma gjord mat, kolla på tv och ligga i soffan och äta mina favorit kakor med mjölk! Ja, allt sånt som hör till vardagen längtade jag efter.

Den första veckan höll sig kontakten god mellan oss. Visst det var tufft och sitta på andra sidan atlanten och med 6 tim tidsskillnad. Försöka "spela" som att allt var ok, vilket det verkligen inte var. Tror det var lika jobbigt för oss bägge. Jag där nere, där sol och värme hägrade. Han där hemma. Men han fanns ändå där i mina tankar.

Jag ångrar på nåt sätt inte min resa, den har givit mig orföglömliga och berikande erfarenheter om mig själv. Och jag känner att jag är på rätt köl igen i livet. Livslusten börjar ta form. Ögonen är nu mer vakna än stängda. Men otroligt ledsamt när ens partner man förlitat sig på i vått och tort väljer att gå en annan väg än den jag trodde vi skulle färdas tillsammans på. Jag började till och med  bekanta mig med tanken på att ha en bulle i ugnen! Men man äger ingen annan människa, jag måste bibehålla fokus på mig själv, unna mig saker som jag mår bra av.  Och livet kan ha plötsliga vändningar, jag vet. Vem vet kanske blir ännu en resa över bräddgraderna? New Zeeland har vart ett dröm mål sedan barnsben.

Vill ödet att det är så här det ska vara, ja då är det så. Men jag är ändå hoppfull. Det vi har är nåt unikt, och någonting fint som är alldeles för mycket värt att kastas bort. Förstår om den senaste tiden har vart kaotisk och kan ha förorsakat detta. Och livet är en prövning. Jag tänker alltid att det som inte dödar gör en starkare, och med egen erfarenhet vet jag att det är just så. Nu måste jag finna min inre styrka att orka med att ha förlorat "en höger" arm. Övertygad om att jag klarar det, har ju vart i den sitsen förrut, men då har visoinen hetat annat och inte mannen i mitt liv som den gjorde nu.

Ingenting varar förevigt, men jag var övertygad om att vår kärlek skulle göra det!

En dag i taget.

"Glöm dina bekymmer i morgon kommer nya"

Fortsätter där jag slutade sist. Och det var att allt detta är givetvis inget ont mot honom. Jag hade helt enkelt föreställt mig nåt helt annat. Mina förväntningar var något högre än det han lyckades leverera. Jag kan å andra sidan fortfarande känna mig sviken av honom, att han "inte kunde bättre" låter så fult. Men så upplevde jag det. Att han inte kunde förmå sig att veta bättre, veta att en bit mat ute på nåt trevligt ställe, ett intiativ från hans sida, inte från mig. Inte kräva någonting åter. Inte svara på min fråga med en fråga. Säger jag att jag vill äta ute (som ett fjuttigt exempel) kan han då inte komma med en motfråga som lyder: Vart ska vi äta då? Då kräver han mig på energi jag absolut inte har, överaska mig! Kom med intiativ! Framför allt gå på instingten. För har man som vi levt under samma väggar och tak i snart 2 år - anser jag att man känner varandra rätt bra. Och borde kunna gå lite på mag känsla, och servera en lösning efter vad situationen kräver!

Det som skrivs här är min upplevda känsla. Och jag blir bara lså edsen när jag tänker tillbaka på tiden precis efter mamma gick bort. Att jag faktiskt inte kände mig trygg med att ha honom vid min sida. Jag ringde ofta och var helt ur balans till S för att jag stod inte ut bitvis. För situationen hemma var för mycket för mig att bära. Hade nog så mycket att hålla reda på. Och så skulle han komma med helt olömpliga saker att komma med. Detta är nåt jag alltid kommer att minnas, alltid att bära med mig. Jag hoppas innerligt att minnena bleknar. För det som fortfarande gör ont är vissa få frekvenser verkligen etsat sig fast på min näthinna. Och det var hela grejen med Åre som blev en riktig Kalle Anka historia!

Jag kanske uttalar mig om mindervärdeskomplex som egentligen inte borde få så stort uppsving. Men FÖR MIG är de inte det! Jag är säker på att folk i min närhet kan säga en sak allihopa: Och det är att man borde kunna lita på sin partner, alltid! I vått och tort. Det fanns dagar då jag inte viste hur det skulle bli. Skulle han dra till fjällen och lämna mig ensam med allt som behövdes fixas?! Nä, det var bland det västa jag har gått igeom!

Men inget ont som inte för någonting gott med sig. Vår relation har säkert stärkts utav den här turbulenta resan. Om den är stark nog får tiden utvisa. Jag tar en dag i sänder, och börjar sakterligen känna mersmak för honom. Även om tiden måste få läka det största såret - tomrummet efter mamma. Så tror jag om vi bara får komma i ordning med allt. Få tillbaka rutinerna. Inte att allt ska gå efter min eller hans pipa. Utan att vi gemensamt kan städa, diska, ha kul medan vi gör det.

Jag har vart less. Riktigt jävla less. Så pass att jag har bett honom att flytta. Inte att det ska vara slut - för känslorna de finns ju kvar! Men hela den situationen jag befann mig i. Gick inte att leva så. Jag ville inte ha det så. Trots den stormen stod han kvar. Inte helt målös dock. Han hävde ur sig både det ena och det andra han också. Som läget är just nu skulle jag nog säga sådär. För det puttrar lätt under ytan. Men jag försökte ju på mitt sätt att snabbt visa min uppskattning - även om jag hade väntat mig mer från hans sida - med en natt på spa, god mat, massage och bara vara han och jag. Och så är vi tillbaka i gamla fotspår. För det är ju så enkelt!

Är jag dum om jag hoppas på en förbättring tills att jag kommer hem från min resa? Fast det är ju inte "för vår" skull jag reser bort. Utan för min skull. Betyder det att han förväntar sig att JAG ska vara till det bättre? Det enklaste och det som alltid fungerar: Är om en sväljer sin stolthet först och kryper till korset så kan den andra hänga på. Men nej, inte vi. Vi stångas blodiga  - mest för att det är kul! Eller är vi kansek uttråkade av varandra?

Sa för inte så länge sen till han att jag inte kände att han imponerar på mig längre. Så som han var i början. Han hade massor av Ess i sin arm. En efter en kom. Och jag vart alltid lika positivt överaskad. Nu får man vara glad om han kommer ihåg de saker man bett honom om. Att lätta mitt inre här gör vardagen lite enklare för mig, inte för att jag tror att han hoppar av glädje om han när han läser detta. Men kom ihåg då att jag endast skriver för min egen skull och kan inte oroa mig över vad andra ska tycka!

Ingen har väl undgått att valentin dagen var i måndags? Tror inte det. Till alla människors förtret infaller detta årliga kommersiella jippo. För första gången på länge hade jag någon vid min sida att "fira" dagen i ära.

Vad är det att fira egentligen? Hajjar inte hypen kring alla-stjärtars-dag? Hade jag vart singel (och ingen att dejta) hade jag nog kanske försett mig med en go rulle, lite smaskigt käk och nåt mumsigt snacks till, kanske ett bad, hade definitivt inte  desperat letat efter nån att tillbringa den med - tycker ensamhet är skönt?!

Har börjat lyssna på Rix fm Gärts Värld, där han under kvällstimmen pratar goja med menlösa människor och dess problem. Ja, vilken vettig människa ringer faktiskt in och tjötar live i etern? Rätt kul och somna till, en lätt uppåtdragen mungipa är som balsam för själen.

I måndagens program ringde den ena värre än den andra in, att det finns tokstollar i vårt avlånga land visste jag redan, men inte jubel idioter som dessa på elit nivå! Jisses! Programet präglades såklart av hur industrin ökar markant med tanken på alla ploj produkter som säljs för ocker priser. Ska en ros kosta 100 spänn? Ska man i skolan få ge bort en blomma till den man beundrar, att det på nåt sätt främjar mobbningen? Jadda jadda.. Eller som en kvinna som ringde in och hade funnit sin karl i sängen med en annan kvinna! Haha, jag dog av skratt! Det må finnas små undantag, men att ringa in till radion göra en pudel av'et! Rätt ofta tror jag dock att det är många som ringer in bara för att driva saken till sin spets. Ja, att det mesta bara är påhittat. Jag är rätt sanningskritiskt till mycket.

Kvällen för mig, killen och vovven var sig lik som många andra. Enda undantaget var att jag jobbade över = månadsbokslut! Och därför var jag inte så pigg på att ställa mig och kocka det första man gör när man kommer hem. Så i stället gick vi och käkade på Lilla Rivieran vid Ängby. De hade såklart erbjudande att för en mindre summa pengar (för att locka till sig merförsäljning som förrätt & efterrätt) för att förvissa sig om bra service/kvalité & mycket mat för pengarna! Ibland undrar jag om vi är för smarta för vårt eget bästa eller tvärtom!

..

Har märkt att när inläggen skrivs här blir de långa och med få uppdateringar/dag.

Men faktum är ju att jag bara skriver här för min egen vinnings skull! Mitt ventilations forum, här jag kan få kasta skit på allt-o-alla! Utan att ta hänsyn över att nått pucko på andra sidan skärmen känner sig förolämpad. För visst är det väl ändå så många gör. Skriver för att förmedla nåt, och man kan inte ta hänsyn till alla ifall man trampar nån på tårna.

Dagarna de tuffar på. Jobbet känns fantastiskt bra. Överlycklig över att ha nåt vettigare att göra om dagarna - som dessutom genererar cash på kontot. Det är ju toppen! Dock vart min födelsedag nåt helt annat än vad jag är van vid.

Mamma hade alltid för god vana att skicka olika slags grattis kort. När man hade namnsdag, när man fyllde år, på julen. Ja på det sättet var hon en omtänksam person. Men denna gång ekade min brevlåda tom.

Inte ofta ens födelsedag infaller på en fredag - dock kändes det som att det kvittade för mig att ens överhuvudtaget nämnvärt fira den. 26 år och snart blir man väl glad över att inte ha fått några nya gråa hårstrån.. Nåväl..

En minst sagt annourlunda dag. Det har ju vart en del på tapeten sen sist. Mycket har berott på den kritiska situationen jag  själv har befunnit mig i, samt de runtomkring mig. Förstår att man inte alltid kan veta vad som är bästa att säga eller göra, ibland räcker det med att göra så lite.

Fick en födelsedags sång på morgonen och 2 presenter utav killen - men min trötthet tog ut sin fulla rätt. Sa tack och kikade på de sen när jag väl klev upp. Det skiljer så lite från när han går upp och tills jag går upp - men ändock små men viktiga minuter som man kan snooza vidare på.

Hade en ok dag på jobbet. Helt utan min vetskap hade de lycktas knåpa ihop en överasknings fika med tårta och present. Jag som är den som alltid vet allt och lite därtill. Men inte denna gång. Ofantligt trevligt och gulligt utav de, med tanken på att man är rätt så ny! Så när jag satt där bland alla mina papper kommer de tassandes på tå och sjunger för mig. Aaw. Slutade som vanligt vid 17. Drog hem.

I och med allt som har vart kände jag för att på tuman hand gå ut och käka med killen. Tror vi behövde det, för detta har tärt nå otroligt på oss bägge. Sen var det väldigt längesen vi gjorde nåt själva - bara han och jag. Vi gick ut och käkade på Friday's. Inget mer extravagant än så vart det. Hem och sova.

..

Lördag

Tillägnade i stort sett hela dagen i köket med att baka. Bakade kolakakor, 2 plåtar muffins, och 2 brownies kakor med after eight på. Skulle ju ha en mindre tillställning för nära och kära på söndagen.

..

Söndag

Väldigt trevligt hade vi. "Svärmor" kom, min moster och hennes man (som förövrigt aldigt har vart hos mig tidiagre), Doriiis med hennes sjöbuse, Rebecca, Knot och hans tjej Linda. Fullt hus! Och mina bakverka vart mycket uppskattade - sen att jag alltid gör för mycket och att det alltid finna massa gott kvar är en annan femma!

Presenter jag fick

Emma S serum

Fjärrutlösare till kameran

Presentkort på Åhléns & H&M

En orkiée - Älskar orkidéer!

Lyx choklad

RIP

HAMPUS 2001-2010

Det var ett dystert samtal jag fick idag utav min mor, med gråten i halsen berättade hon att vår älskade undelat Hampus har lämnat oss. Jag kan inte med ord beskriva känslan som snabbt omfångade mig. Kunde inte heller få fram nåt vettigt ord, annat än att  Ja det var ju tråkigt! Han har under så många år funnits vid min sida. Helt sjukt att en sån liten krabat kan sätta såna djupa spår i en så som han gjorde.

Så många minnen vi hade ihop, alla de gångerna jag bar in honom i mitt rum på morgonen och lät han ligga i sängen med mig och gosa, alla de gångerna vi busade, alla de gångerna han flög in i mitt rum när jag ropade på honom, alla de gångerna han fick bada under kökskranen, alla de gångerna han fick godis ur min hand, alla de gångerna han flög förbi för att kolla läget, ja alla de gångerna hör till det förgågna nu.

Hampus var en livlig och mycket social liten fågel, han kunde prata, och i vissa fall kändes hans närvaro mänsklig. Han hade både humor och humör. Kunde vissa regninga dagar bara sitta i sin bur och tjura, medans de dagarna solen sken, ja då sken han med.

Han fick vid ett tillfälle under sin livstid följa med på en längre tur, upp till min mormor i Dalarna för att semestra med mamma då jag själv inte var hemma och kunde passa honom. Men fick även semestra på annat håll när varken jag eller mamma fanns tillgänglig. Han var enkel att ha och göra med. Han var snäll, tror han bet mig max 5-6 gånger under sin livstid, vilket oftast berodde på mig själv.

Han fattade snabbt tycke för folk som kom på besök, ja nyfiken var han minst sagt. Man kunde sällan hålla något hemligt för honom. Började man prassla med något i kylen, förstod han direkt vad det handlade om och började gapa efter godis. Han hörde även när man kom i trappen och började skrammla med nycklar.

Dock var den här dagen väntat, hur morbit det än låter. Men sen den dagen jag lämnade hemmet för att bo själv vart han som förbytt, vilket är lite mer än 2 år sen. Det var inte samma gamla glada Hampus längre. Varje gång sen dess jag var på besök var han tjurig och ville absolut inte komma upp på fingret, han högg med näbben.  Mamma brukade skämtsamt säga att han antagligen kände sig övergiven över att jag hade lämnat honom. Men de gångerna jag pratade i telefonen med honom var han sitt gamla vanliga jag. Att jag valde att inte ha honom med hem till mitt nya hem var enbart för hans eget bästa. Jag visste att han skulle få det bra hos mamma, samt att han var ju ett trevligt sällskap i sig, vilket hon också behöver, med tanken på sitt tillstånd.

Vi ska så fort killen kommer hem, åka till mamma och ta med oss Hampus och begrava honom.  För det är han värd!

Medan killen är bortrest är det jag som åker på kvälls/morgon passet. Sen vi skaffade hund känns det som att vi är en enhet.

Aldrig hade jag kunnat ana att det skulle gå så här långt som det har gått nu. Kikade igenom min gamla blogg för att hitta tillbaks då allt började.. Så här kommer några inlägg..

It's all fake!

Här har jag gått omkring och trott att min synvilla till bränna va äkta! Men NEJ! Utan med en kursiv text som man knappt ser står det att det är en lätt "self tanned" aftersun, bajshora!

Kom hem runt 3 tiden i morse, duschade och svullade tacos, näck i soffan. Det är olidligt varmt hemma, jag undviker att vara där dagtid. Lär ju smälta till en pöl o sen ångas bort. Kul avslutning på livet..

Sen sov jag som en stock. Just like a baby girl! När klockan va 12 var det dags att vinka hej då till John Blund, och istället dega nere på playan. Bor mitt i mellan 2 bad, det är bara att välja fritt! Så ja o Ps drog ner och grillade våra kroppar. Haha, tycker nästan lite synd om pojken, han har bränt sig på hela framsidan, och jag skojar inte när jag säger att han ser ut som en kräfta. Kul var det iaf! Glad att mina pigment inte ger mig sån smärta, istället får jag nöja mig med min fejk bränna. Så sorry alla ni som tror den är äkta, men den är fejk! Jag erkänner!

Ska väl röra mig hemåt, väntar celebert besök ^^,

Hejrååååååååå!

2009-06-28 @ 20:32:23

Hotter than the sun - Hardcore Huligan!

Igår när jag kom hem var det bastu hemma, men det har ni säkert redan förstått, så jag ska inte tjata ut er med mitt lidande.. Hellre bastu än iglo! Dödens torg idag, sen sola. Måste ju bättra på brännan nu när jag har insett att allt jag ser bara är FEJK!

Hellre en fejkbränna, än en fluga i trumpeten! Haha! Sa jag det att mina högtalare har valt att inte fungera? Mm, jävligt surt, men en snäll själ sa att det enkelt går att ordna genom att byta säkringen - High Tech or what(!?) För mig hade det vart enklare o slänga skiten o kosta på sig ett par nya = DYRT. Ohändig som man är så.. Ja, en annan lite kul grej, för er men inte för mig. Va in på Pressbyrån för att köpa cigg, Hej, Gröna Corner.. Har du leg?? Eh, näe? Enligt mig så har jag passerat ungdomens glada år, men kom igen? Visa leg? 24 år o visa leg, löjligt! Ser jag så fucking ung ut, tajt 17 åring med för mkt underlagskräm att man nästan skulle kunna tro att hela trynet följer med om man skulle dra loss masken! Ser jag ut som en sån?? Nä, det gör ja inte. Ok de sköter bara sitt jobb, men snäll nån?! Vid vilken ålder är det ok att slippa visa leg, eller ens bära med sig? När kommer min feja lysa ålder och mognad? Då skrattrynkorna inte bara längre är ett faktum utan också en del i hur man i övrigt ser ut. Jag har nog lite svårt för åldrandet, vill inte bli ett russin.

Dö ung och bli ett snyggt lik!

2009-06-29 @ 13:33:33

All i wanna do it's rock with you Shalllallaaa!

All I wanna do is fu'ck you

2009-06-30 @ 00:00:35

My music man!

Låg nere på stranden igår, snackade med mor min. - Börjar du inte bli lite brun nu? (har ju schteekt i en vecka o man kan ju tycka att det borde synas, bara lite..)

Mamma tyckte att jag skulle skippa solskyddsfaktorn och grilla mig all natural! Eh?! Ja men det gör jag ju ändå, svarade jag.. Men inget händer! Oljar in bena, för de är det minst ömtåligast på hela min kropp, de tål att glänsas i solen, bränna bena va är det liksom?? Nåja, det blir lite bökigt o först sitta på dödens torg o sen bege sig ner mot stranden, hela dan blir fucked! Men allt går om man vill

Färdig solad och hungrig knatade vi hemåt, R skulle ju som sagt komma över o fixa säkringen. Ja alla borde ha en handy man i byxfickan. Ja alla borde ha en som honom! ^^, Drog en snabbis i duschen, sen rullade vi till Vällingby, in på Kjell & Company! 10 säkringar för ynka 22 pix! Jag sa - Ja nu kan de gå sönder bäst de vill, bara för dig o komma hit o byta säkringen hehe!..

Sen va ja tvungen o köpa en ny hårklämma (det blev en svart), har tydligen glömt den hos S, o troligtvis lär ja inte hinna träffa henne innan hon åker iväg.. Buhu!

Och till er som bryr sig, så klippte ja av ALLA naglar igår. Va så less på att se missbildad ut, så där rök mina porrnaglar.. Hur ska ja nu kunna lämna "visitkort"!? :P Det är som att födas om på nytt, allt man tar i upplevs på ett helt nytt sätt, men man vänjer sig. O ja, de växer ju ut! Ska nog måla de med nån fräsig färg ikväll ;)

Mjau!

2009-07-01 @ 13:36:13

When the lights go out..

Har någon av er kollat på den nakna kocken? Ja han var hemma hos mig igår, nej inte han han utan en annan haha! Vart inge sol för mig igår, kvavt o molnigt. Lika bra det, för jag hann med rätt mycket av att inte sola på stranden.

Gina Tricot aj löööööööv it!
Kläderna sitter som gjutet, "fan va hon shoppar, att hon har råd" tänker nog ni. Nej det har jag inte, men jag tänker ekonomiskt. En grej har väl vart 1 mål om dagen är bra för magen filosofin haha! Löjligt eller hur(?!) Ja så bara det är en förmögenhet man sparar in, kläder istället för mat, hur idiotiskt ni än tycker det är så bajsar jag i era åsikter, jag bara kööööööööör!

Det vart ett par vita shorts, bra när man sitter i gräset! En klänning/linne - multifunktionellt, aj lajk! En svart toit mini skirt, bra när man vill snärja en arbetsgivare runt lill fingret genom att luta sig ner lite fööör mycket så man precis ser hela härligheten om inte mer ;) Samt en cerice spetsklänning, ja den är nog bra till nåt med, inte kommit på till vad bara..

Har faktisk saknat en god gammal vän som jag inte har hört av på ett tag, tappat ditt nr, så skriv här, fejan, eller smsa mig!! Jag vill ha mer bönpaj! :D:D

Ja vad gjorde jag igår, fick nåt städmani ryck o plöjde genom, tror nästan hela lägenheten fick en välsignelse. Tömde skåpen, slängde - hör nu: GAMMLA skafferi prylar. Sjuk, jag har bara bott där i ett år, o har lyckats hamstra på mig saker som har passerat bäst före datumet, insane! Sorterat alla mina accessoarer, örhängen i grupperingar, armband, halsband, hårspännen, you name it. Nu kanske man slipper tro att man så fort det vankas fest är tvungen att köpa sig nåt nytt bling bling. Nåndag, sen. Senare. Borde jag ta tag i monstret som bor i garderoben, rensa bland skor o kläder..

Igår slapp jag laga mat, va nice. Så där ompysslad som ja vart gillar jag ^^, Vi käkade ute på min balkong, drack vin o bara njöt. Ja hej livsnjutare! Sen bar det av ner mot klipporna, ja att bo här är som att hitta en oslipad diamant.

2009-07-02 @ 13:11:49

Pure joy

Helgen lider mot sitt slut, och jag kan inte klaga över vad denna helg har erbjudit mig, strandsatt på en ö, god mat, trevligt sällskap, vattenskoter (speed me lajk!) bastubad och 2 dopp, o en jävla massa myggbett!!

Vi begav oss så långt ut man kunde komma, en ö i skärgården. Tror man kan kalla det för det. Anlände stället i stil med Paris Hilton Style från A simple Life! haha! Jag o lantisar :D efter att vi hade burit upp all packning från båten till huset började det strömma in folk. 3 båtar kom, tror det va över 15 pers där! Så jag höll mig nära ciggen o drickan, kände att ja inte hade så mkt att tillägga, enklast så haha! O bara för att de dök upp blev maten försenad, buhu! Klockan hann bli närmare halv 11 innan min stackars lilla mage fick kött i sig. Juste MEAt! Bra länge sen man åt en saftig biff! Gott vare, sen kom Mårten. Trevligt trevligt, hälsade hej så gott ja kunde trots min sköna placering i liggande ställning i soffan. Matkoma!

Inget är försen att göra.. Så vi sparkade igång bastun. Nu är vi på landet, o då är det vissa saker som gäller, typ skita på dass, tänka på att inte ödsla för mkt varmvatten. Ja bastu blev det, dock ingen fungerande lampa inne, utan vi fick tända lite ljus, så där lagom romantiskt eller vad? ;) O ja som lovat att inte bada, lider av enorm vattenskräck! Tog väl 10 minuter i bastun innan jag ändrade mig o hoppade i sjön! 2 gånger! Så nu har jag fyllt min kvot för 2 år framöver, great! ;) Klockan han bli ännu mer innan jag kom i säng, sova gjorde jag nog knappt, utan jag låg o lyssnade på myggans lilla melodi, förjävligt! Sen vart det varmt o jag ville byta plats i sängen, öh! Flytta! haha!!

Vaknade runt 11 tiden igår, frulle dags. Åh nej! Ja som bara äter 1 gång om dagen, fuck! Men ja nån frukt yoghurt o macka, rann ner som silke i strupen! ^^, Vädret växlade från regn, solsken, moln om vart annat. Efter frullen åkte R på lite jobb, så ere om man är elektriker! Mig gjorde det ingenting, hade det så skönt i soffan med min bok, tänk. äntligen har jag läst ut den, den har vart ett långdraget projekt, o nu är det över. Jag känner mig alltid så tom efter att man läst sista meningen i boken.. Vart ordentligt ompysslad, fick till och med en glass ^^ Yummie! När jobbet va klart vart jag övertalad om att hoppa på vattenskotern. kan nog erkänna att mitt hjärta innan åkturen slog volter av rädsla..

Cirkus 95 blås på sjön nära ålandshav, lagom sol o lagom vind, där åkte ja runt med ett fett banan leende o kinesögon. Jäkla va kul det va! Mera mera!! När åkturen va över var det tänkte att det skulle vara en mer ordnad lugn "familje middag" haha! Men det lyckades R rätt snabbt sabba, nämligen genom att spilla lite stekflott på mina VITA byxor *morr* nog för att det bara va ett par mjukisar behövde ja inte stiga upp i moll!

Vistelsen va i sin helhet bra för mig, ro i skälen o för mycket syre gjorde mig tröttare än vad någon fest någonsin har lyckats göra. Sen for vi hemåt. Borta bra, hemma fest! :)

2009-07-05 @ 23:16:34

Det har vart en underbar tid med dig att få dela up's and down's (mest mina egna fallgropar).

Lycka, glädje som inte går att köpas för pengar.

Du har visat mig vägen jag aldrig vågat gå.

Jag har lärt mig så otroligt mycket utav dig.

Insett att 4 händer är ALLTID bättre än 2.

Vågat få lite skit under naglarna.

Och att man behöver inte tro att världen ska gå under bara för att något hinder kommer i vägen, allt löser sig.

Vi löser det, tillsammans är vi som du brukar säga oslagbara.

Puss min älskling!

Ses snart!

Tycker det är bra om man ibland kan sammanfatta och minnas sitt liv, inte bara gårdagen, eller det som hände förra veckan, för en minut sen eller för en månad sen.

Mitt minne är knivskarpt, ibland. Jag minns mina 5 år sen som igår. Låt mig berätta:

Det var dagen D, en viktig dag för de allra flesta. För mig var det något mer, nåt större än vad det är för många andra. För jag minns när jag slutade 9:an att gymnasiet inte fanns med på kartan. Och nu idag kan jag inte förstå hur det var möjligt. Att jag lyckades. Jag fixade det! Jag tog studenten, med helt ok betyg. 5 IG. Inte illa pinkat, för att vara mig. Som 3 år innan aldrig hade kunnat ana att det skulle gå så bra.

Dagen var inte bara fylld av förväntan, längtan, undran - Vad det skulle bli av mig härnäst. Inga skolbänkar att vila armbågarna på, inga trista historia lektioner mer. Utan ett skönt och långt sommarlov. Men sen då? Vad skulle det bli av mig?! Tror att det är många som ställs inför ett vägskäl, man tvingas ofrivilligt redan så ung att bereda sin väg. Ja, stå till arbetsmarknadens förfogande. Nu hade jag tur att kunna sommar jobba på min mors jobb. Inte alla som har det så bra förspänt som jag hade, nu tycks de flesta direkt dagen efter besöka AMS för inskrivning. Vilken stress sätter man inte då på de "unga vuxna"?!

För att minnas får man inte glömma. Jag kommer aldrig glömma min student, inte bara för att det var glada tider, då champagnen flöda, där skålar avlöste varandra. Det var en milstolpe i mitt liv jag aldrig vill glömma. Och orsaken till varför berodde inte enbart på den enorma glädjen, utan det fanns även en stor sorg. 

Mamma hade någon dag innan frågat mig, om det var ok att lämna mig för att besöka hennes svårt sjuke bror, som låg inför döden. Jag hade inte mage att hindra henne. Även om hon uttryckligen visade sig för en av väldigt få gånger brytt sig, hon ville närvara. Hon ville se mig springa ut. Men jag sa det: Du kommer ångra dig om du inte åker. Så mitt i all hysteri för allt som skulle fixas och ordnas, fick vi hitta en ny lösning. En lösning som fungerade minst lika bra. 

När utspringet väl kom, möttes jag inte upp av som så många andra gjorde av familje medlemmar och släktingar. Utan där stod min bästa vän, hon tog emot mig med öppna armar. Jag minns hur mina ögon sprutade av glädje, dels för att jag klarat det. Men också över att det fanns någon där ute som väntade på mig. Hon och min mamma hade alltså ordnat allt, för att det skulle bli så bra som möjligt. Hon hade mött upp min mor för att hämta mitt plakat (nåt alla tycks ha - en mindre pinsam bild på när man knappt visste sitt namn). Vi skildes sen åt, och hon tog färd hem till mig. Själv väntade ett partyfullt flak. Som sig bör, tog en tur i stan. Minns inte så mycket av själva turen, mer än att det var regn och massor av alkohol. När färden var över dumpades vi i slussen och alla fick ta sig samman och bege sig.

Väl hemma hade min bästis, hennes dåvarande kille, och hennes mamma fixat mat & blåst upp ballonger. Fick en present. En väldigt fin armbandsklocka, den bar jag dagligen tills för 1 år sen, då batteriet stannade. Lagom på lyset tvingade hon in mig i duschen. Jag var så gått som nerstänkt från topp till tå av klibbig cider. Det hade inte kunnat bli bättre.

Vi gjorde oss i ordning och drog iväg på min slutskiva. Vill minnas att det också var det året då rökförbudet på krogar/caféer upprättades. Vi mötte upp några vänner till mig på en bar innan. Tog nån cider. Sen vinglade jag och hon vidare till VIPER ROOM. Vistelsen där vart inte lång. Nån timme max tror jag. Ja, vi ville gå ut och ta en cigg. Men eftersom att förbudet var så pass nytt, hade de inte ordnat för sig så att alla rökare kunde få sig sin puff. Vi ledsnade och drog.

Tror det var dagen efter som min kusin ringde, och berättar att vår morbror har gått bort. Ja det var ju väntat, men helt overkligt. Mamma hade inte haft ork att meddela detta till mig. Utan min kusin fick det via hennes mamma, som också var på plats. Vi bestämde träff, hon kom över och vi lagade mat. 

Vad gjorde ni själva för 5 år sen? 

Svårt att se sig själv i framtiden, men om 5 år hoppas jag att jag är en lycklig 2 barns mamma, bor i mitt drömhus, som ligger både nära till storstadspulsen och närhet till naturens lugn. Färdigutbildad och är på god väg upp i karriären.

Oftast tror man att saker och ting bara reder ut sig självt. Så är det ju naturligtvist inte. I alla fall inte under mitt tak. Killen och jag har delade meningar gällande den biten.

Jag vet inte om det här med att skaffa hund har satt sin prägel på oss två. Att vi bägge har fått göra en tvär omställning från vårt ganska så vanliga trista vardags lunk. Visst hade jag redan från början inställt mig på att skaffa valp kommer va tufft. Vilket det ska va! Det ska vara bökigt, omständigt, men också otroligt roligt! Och jag tror defenitivt att bägge sidor behövs för ge en balans. Man måste få bli lite putt inom sig när saker inte klaffar, när det inte görs i rätt tid, glöms bort jadda jadda. Men man får ALDRIG glömma bort orsaken bakom till varför dispyter uppstår. Det är inte saken i sig det handlar om, utan oftast sättet man presenterar sitt missnöje på. Allt handlar om att respektera varandra, 2 människor som ingår ett partnerskap måste kunna kommunicera. Förstå varandras behov och inte ge det man själv vill ha. För män och kvinnors behov på uppskattning, kärlek, närhet och tillit skiljer sig så otroligt mycket.

En man känner sig inte fulländad av att höra sin kvinnas gnabb om allt som skall göras, han behöver defenitivt inte få råd som han inte ber om, för att ge råd till en man är det samma som att trampa på deras manlighet, man har inte den tilliten och tro på att de ska klara av det. Och när en man känner sig så, trångd. Blir allt bara fel, han slutar lyssna, han slår på defensiven och ibland går de till motattack.

Nu är det inte riktigt så illa här hemma. Hoppas jag.. För det är så jävla lätt att trilla in i sin vakumfyllda bubbla.. Jag är i alla fall oerhört tacksam över att min partner och jag åtminstonde ibland kan samspråka under normala, nästan helt utan upphetsning om saker vi är missnöjda med. Att ha kommit en sån bra bit in i en relation bådar bara gott inför framtiden. Att kunna vara lyhörd för sin partner och dennes behov behöver inte alltid bara handla om att finnas där emotionellt, eller vara tillfreds under sängkappan. Små ting som är så enkla att göra för att undvika de värsta gnabben. Kan vara som jag oftast gör, stänger av. För jag vet att öppnar jag min trut kommer det bara värsta sortens grodor. Och de kan i sig vara svårare att läka ihop än själva grundorsaken bakom till varför de ens hoppade ut från början. Men såå frustrerande för den parten i rollen som har ett behov av att reda ut, nu nu nu! Jag skulle nog slita av mig håret om någon bara slutade tala till mig.

Hmm.. Det märks kanske att jag har börjat läsa igen?.. Ja jag fick ägna nästan hela gårdagen i sängen med min bok. Ja den som jag FORTFARANDE in har hunnit läsa ut. Tänk vilken tidstjuv datorer och internet är. Men fråga mig då en sak till: Lär vi oss inte av saker vi läser på nätet? Jag tror så här. Inom en ganska snar framtid kommer det bara finnas internet, och då krävs det att man håller sig up to date, my dear frinds!...

Åter till saken..

Jag väljer hellre tystnaden, numera iaf. Förr hade jag inga som helst problem med att släppa ordgranater. Men jag börjar komma upp i åren och vet att min verbala förmåga kan skada mer än den gör nytta och har då fått lära mig genom misstagen som tidigare begåtts. Så det jag ville komma fram till med detta inlägg var bara att jag är så otroligt lyckligt lottad av att få ha en sån fin männsika vid min sida, som står ut med mig oavsett väder eller vind. Det är något jag är tacksam över, att vi kan ha våra små dyster men ändå finna ro och veta att morgonen därpå finns den man älskar kvar. Det ska aldrig vara så i ett förhållande att pajkastning med verbala utryck ska få ha en avgörande roll för om relationen ska bära eller brista. Vi är alla människor med lika många fel och brister.

Anledningen till varför jag tog upp detta var att han tycker inte att det är en big deal att plocka undan nåt som jag har glömt framme. Medan jag självklart tycker att var och en ser efter sig själva, för att det är så lätt att det blir så, att ena parten strör saker omkring sig, och den andra får plocka upp. Han tycker heller inte att det är så noga att påpeka detta. Och jag tycker såklart motsattsen. För om jag är slarvig eller glömsk hjälper inte han mig med det genom att knipa käft. Ut med språket! Ingen drar nytta av att göra någon annan en björntjänst.

...Ps. Snuttisen såg till och låna hem en dator till mig  , då min krashade igår. Igen. Blir nog till att köpa en ny trots allt. Suger! Så nu får jag sitta här med en skitrög elefant dator och göra de absolut mest viktigaste sakerna, om ens det. Knappt fanskapet klarar av att ha två flikar uppe samtidigt. Känns som att vara tillbaka på stenåldern!...

Så allt gnabb man stöter och nöter genom livet brukar oftast ligga i botten av oss själva, men för enkelhetens skull är det ju känt sedan innan alltid enklare att beskylla någon annan än se till sig själv. Men hur ska man göra då? Eller varför måste man ens finna sig i vissa saker, att ibland är det bara så.. Ja det är nog upp till var och en att bedöma vad som är för mycket att stå ut med.

Att om jag känner si, beror oftast på att ja inte ger så till honom och därför känner han si och gör så för mig. Om man då istället backar och gör tvärtemot tror jag att alla enklare typer av problem går att lösa. Och det ska inte råda någon som helst tvivel om det heller, alltid ömsesidigt. Kan du så kan jag!

...Tänk att jag oftast bara reflekterar över såna här djupa och ibland kanske känslosamma saker när min partner är ute i landet och reser. Är inte det märkligt? Inte alls! Jag är en individ som behöver egentid i stora lass, först då kan jag reda ut mitt nystan, och fundera på saker som nygligen vart på tavlan eller bara tänka igenom och placera rätt sak i rätt fack, utan att känna skuld för att inte tillbringa tid åt varandra. Nä att vara ensam är aldrig densamma som att vara helt ensam med sina egna tankar utan någon i sin närhet...

End of Dr. S talk!