Mor min kom ju som sagt och bestämt över idag. Killen va tvungen att stå sin mor till tjänst. Ja hon flyttar ut från sitt lilla svensson svensson radhus i ena hooden till en betongkoja ute i andra hooden.

Mamma tittade in runt 1 snåret. Direkt började hon mata på som hon alltid gör som är att nedvärdera, kritisera. Ja hon finner ingenting som är positivt. Har aldrig spelat någon roll hur man har valt/inte valt att göra saker. Denna psykiska verbala terror är något som har förföljt mig sedan jag kan minnas. Men idag. En gång för alla, kanske den sista fick hon min bägare att rinna över. Vill egentligen inte utmåla eller blåtta henne som en dålig människa. För det är hon inte, utan det är hennes attityd och inställning till allt. Ja allt som rör mig. Enligt henne själv är det av ren och skär omtanke hon uttalar sig om. Inte enligt mig! Man säger bara inte vissa saker, framför allt inte inför ens partner/vänner etc! Det finns gränser för hur man får bete sig, allra minst mot sitt barn!

Visst självklart munhuggs man med sina päron livet ut. Man är de ju evigt tacksamma jadda jadda.. Utan rök ingen eld som man kan säga.. Men jag vet inte om jag ärligt kan säga att jag är speciellt lycklig över att ha blivit till. Nä, det är jag nog inte. Inte allt som jag har fått utstå i hemmet, allt ett barn INTE ska behöva vara med om. Ett hem ska bara ha plats för kärlek, trygghet och närvarande föräldrar som bryr sig om och värdesätter det de satt till världen, och uppmuntrar de till att lyckas. Att jag kom till, verkar i sig bara ha lett till problem för henne. Ja hon är nog rätt olycklig i sig själv. Misslyckats med nåt i livet som har gjort henne bittrare än bitter mandel och citron tillsammans!

Det kändes så otroligt skönt att lugnt och sansat kasta tillbaka det hon just hade sagt, ja det som fick mig att expolodera innomnbords.. Tydligen så ska man inte (om man som jag "enligt henne" väger för mycket.. 68kg är ju för fan ingen vikt, hade förstått om jag vägde 200 panner) köpa bröd på bageri. Själv så kom hon med chibatta, banan och yoghurt?! Man bah.. eh.. hur står det till där inne? Först går det bra att klaga över det. Sen kan man själv bjussa på samma sorts sak, bara att det är i från henne? I don't get it? Och näe, jag tar inte vilken skit som helst även om orden kommer från min mor. Jag är vuxen och lever mitt egna liv, vill hon vara en del av det så länge hon finns kvar sa jag: Då kanske du ska tänka om och ändra din inställning till saker så folk kan få sig en bättre uppfattning om dig, så man kan få sig en bättre bild av hurdan du var när du är död, det är jävligt trist att ständigt få höra om allt jag gör fel. Och vad skulle du tycka om att jag sa att hoppas du dör snart tillbaka bara för att få dig att känna på hur jag känner när du för jämnan har nåt negativt att påpeka?? Det var tydligen övertramp enligt henne. Hon kallade mig kall och elak. Då sa jag :Näe, gå nu ut ur min lägenhet. Det här är mitt hem, jag har vissa värderingar/normer som du uppenbarligen inte kan följa. Åk hem och tänk över varför jag bad dig gå. Antingen går du nu, eller så går jag och när jag kommer tillbaks så förväntar jag mig att du inte är kvar här... Å så var pjäsen igång.

Detta är inte första gången jag påpekar mitt missnöje om hur hon bemöter mig. Aldrig aldrig har jag hört henne tala gott till mig/om mig. Ja det är nåt jag lärt mig leva med. Sjukt egentligen. Att man ska behöva va med om nåt sånt. Det har funnits stunder, de kommer och går då jag faktiskt önskar att hon vore död. Mitt hat bottnar helt enkelt i obefintlig kärlek, trygghet. Ja allt sånt man ger till ett barn, det har jag fått lära mig själv. Vägen till hur jag är idag har vart lång. Man försöker hela tiden att vara en bättre människa mot alla de man har omkring sig. Inte lätt när man har levt i så många år ihop med någon som aldrig har hyllat ens framsteg. Utan de framstegen man har gjort har man fått lära sig i efterhand att det har vart just framsteg, för folk som har cirkulerat i mitt liv har påpekat det. Så det där är nog en av orsakerna till varför min tro på mig själv ofta svikar.

Jag tänker inte sympatisera med henne och tycka synd om henne bara för att hon råkat dra en nitlott i livet. Never. Må låta känslokallt att säga. Jag vet att ger jag efter mer av mig själv kommer hon bryta ner mig totalt. Det är bara på avstånd jag kan känna att jag lever, att jag kan få göra som jag vill. Det här är min borg, mina bestämmelser. Mitt mitt mitt. Som hon själv en gång sa till mig när jag var barn, att allt du ser är MITT. Säger man så till en unge?! Och det må vara magstark för vissa av er att förstå.  Har man vart i samma sits själv vet man vad jag talar om och förstår.

Det hela slutade med att hon tvunget nog valde att stanna för att äta upp sin lunch hon hade köpt åt oss. Ja sa bara: Det är ingen mening att du fäller tårar, åk hem tänk igenom va jag sa så kan vi höras sen. när du har förstått orsaken till varför jag bad dig gå. Hon gjorde sig redo för avfart. Sista ordet i dörren var: Det du just sagt är bara elakt, vet du det. Så om det är de sista orden jag får höra fårn min mor, fine! Kommer aldrig ångra mitt sista försök i sånna fall att få henne att tänka om. Att sluta upp att klanka ner på allt och alla.

Efter att hon hade gått kände jag att gråten va nära. Men näe, jag ska fan inte fälla tårar för hennes skull. För det jag gjorde var bra. Jag stod upp för mig själv, för mina åsikter, för mitt hem, för min personlighet. Aldrig att jag skulle låta mig vikas för en sån här fjuttig sak, då historiken kan tala om värre saker.. Det kändes så jävla skönt att för en gångs skull är det min tur att ta tillbaka pokalen, som hon alltid har "ägt". Men hennes orsak till hur den förblev hennes skiljer sig från hur jag tog tillbaka den. Det jag gjorde kallas heder! Nåt alla levande individer eftersträvar att få efter uppvisad prestation.

Å är det så att man måste eliminera allt man inte tycker om som kommer i sin väg? Nä, men man ska inte behöva ta en massa skit, i hopp om att bli uppskattad för sitt personliga värde! Där gör man inte skillnad på äpplen och päron, där är alla frukt som växer på träd!

Vi blev väckta runt halv 5 tiden i morse. Lill killen som hade fått sova ännu en natt i sängen, fast nu med både husse och matte, började rumsterera runt. Gny och ha sig.

Det är en otrlig trygghet för mig att ha vår lilla kille, är så fruktansvärt rädd för så många olika saker. Som i förrgår tex.. När killen va borta på traktamente och jag skulle rasta jycken för sista gången innan natten. Stod det en bil parkerad vid gatan. Såg att det satt en person i bilen. La inte mycket tid på att reflektera över det. Men så helt plötsligt när vi är klara och påväg in, startar bilens motor och lamporna tänds. Och jag blev som förstummad av rädsla. Hatar att vistas ute själv i mörker. Livrädd för att bli påflugen av nåt sajko. Hur ofta händer det i realiteten?? Jo visst händer det, sånt man läser i tidningen, ser på tv och hör på radion. Så här lever jag med tanken ständigt om att det kan inträffa. Vill inte påstå att jag har ett förflutet som kan bekräfta mina farhågor, bara ett otroligt "dum-sunt" förnuft. Tror min skalle har blivit kvaddad av alla löp!

Åter till i morse.. Det är ingen dröm att vakna upp så tidigt.  Dels trodde jag mig höra en grannes barndalarm, ve och fasa över att brinna inne (kunde lika gärna vart en väckarklocka), påpekar min oro för våran egna - kanske dags att byta batteri i den.. Samt att Prinsen bökade runt i sängen - oftast gör han så när det är dags och kissa, men detta var med en touch av änglsan.. Vad vi tror i alla fall. De går ut och jag stannar kvar i den varma sköna sängen.

Killen kommer upp efter turen med lillen. Berättar smått uppgiven att det luktar rök i hissen. Genast fick jag sprutt. Glömde klä på mig. Svirade in mig i morgonrocken, på med flipflop, lämnade hunden kvar. Går upp  de 2 trappor som återstår i huset och sniffar, för att härleda lukten. Inget utslag. Clear! Går sedan ner mot mitt plan, ingen lukt där heller. Ja, då kan det inte vara på nåt av de planen.. Dumt kanske av mig att lämna hunden. Men fattade det beslutet grundat på att all röklukt kom från hissen! Så jag går ner alla trappor. Känner ingen rök. Förns jag på bottenplan öppnar hissen, och känner den fräna lukten. Konstigt! Hade det vart någon som fjuttat på nåt brukar det alltid finnas spår kvar av en pryoman..

Möter upp killen som är ute. Vi går runt huset, rannsakar byggnaden. Från topp till tå. Inga tecken på att det skulle vara i någons lägenhet. Nu är jag inget proffs. Men ett hum om hur det ser ut när det brinner har jag allt! Var ju knappt 1 år sen det brann i huset en bit bort från oss, nåt jag också kunde blicka utifrån min balkong.. Vi larmar 112. Jag går upp för alla trappor och svidar om till en annan klädsel. Slår på kaffet. Ger hunden sin mat. Går ner för trapporna. Rätt sjukt att jag tog det med ett sånt lugn ändå.. Men tyckte läget var under såpass stor kontroll. Där ingen av oss var i fara. Efter ett tag kom läckerbitarna i full mundering. Fan brandmänn är heta! Hehe.. Kändes som ett litet överdrivet pådrag, 2 brandbilar och 1 snutbil. För vadå? Jo för att nån klantig jävla tattare som antagligen inte vart i sina sinnesfulla bruk och tappat glöd/fimpat ciggen så att den hamnat mellan hiss schakten.. Jävla nolla! Denna gång hade vi tur och kom lindrigt undan, men vem säger att nästa gång blir så? Det är fan i mig otroligt. 2 gånger har de vart här under loppet av 1 månad. Var ju inte alls så längesen jag vart väckt av att sirenerna stod och tjöt mitt utanför! Jävla nuthead's asså! Det måste ha känts en aningen löjligt för de och börja sin morgon med att släcka en glöd som antagligen bara låg och pyrde lite lätt. Skulle ja va en polis, brandmann what ever, så skulle jag bara gör det för adrenalinets skull. Vill ha action, blod, trauma, tragedi, kaos. Sånt är värt och kämpa för. Fan de kunde lika gärna bett mig göra det så kunde jag ha fått tagit på mig äran!    Ärsch, jag va nöjd av att ha fått börja min morgon med att se en drös rediga karlar bära tunga verktyg. Meow! Killen vart nog lite små stött, men var sen när allt var avblåst lite lätt retsam mot mig.. Jaja.. Inte lätt!   

Och eftersom att jag var så fylld av liv efter detta fina sätt att bli väckt på kunde jag inte förmå mig själv att gå och lägga mig. Vi drog till bageriet och köpte dagsfärska frallor. Nom nom! Åh jag bara älskar att göra såna där spontana saker! Va lite orolig över att mitt liv skulle begränsas utav hunden. Tvärtom, det berikar! O han gillar att följa med oss på våra resor. Aaw lill ponken, börjar bli stor kille nu!

Hade en gång 2 par trosor som hade samma tryck som rubriken lyder. Införskaffade mig de vid nåt besök i Amsterdam. Förträffligt trevlig stad. Men nu är det inte mina val av underbyxor vi ska måla upp på tavlan..

Det är förjävligt och vara 25 bast och livrädd för vissa saker. Jag vet inte riktigt hur jag ska komma till bukt med dessa rädslor. Fast än jag vet att de är naturliga i våran vardag och skulle med största sannolikhet aldrig drabba mig. But still.. Det är åska/blixt väder, ormar, höjder., trånga utrymmen (livrädd för att dö i en hiss/båt) Nu råder ett enormt mörkt och elakt moln över mitt hustak. Och jag vet helt ärligt inte om jag törs ta ut lill killen på en kiss tur innan killen kommer hem. Så desperat att jag var tvungen att posta en ny tråd på vovve.net. Patetisk är rätt svar! Fick tipset om att ta en klunk vin. Sagt och gjort. Nu har jag pavan på kylning, samt beställt hem ännu en. Det vankas fylla ikväll? Eller bara en uns av inner peace?

Det är förjävligt. Det råder inbördeskrig där ovan. Låter som rutorna ska spricka. Skynda dig hem, vill ha en famn och krypa in i!

Men tills dess att du kommer och lugnar mig öser jag feeeting fet elektro med massor av bas, så lillen inte ska bry sig om ovädret där ute.. Tur att han är så lättlurad, en annan gör snart ifrån sig i byxan av skräck .

Hade jag haft en bösse hade jag pangat tillbaks!! 

Skrivet idag iom att min vaio dog igår

Jisses, tiden den bara springer iväg. Hinner knappt smälta min mat förns det är dags att tugga i sig nåt nytt. Varför lever vi i detta stress samhälle kan man ju undra?!

Nu har vi haft vår kille i 1 hel månad, crazy crazy. Kan väl bara säga att rutinera med uträttning av behoven börjar ge med sig. Nån enstaka olycka då och då. Oftast i samband med att han har lekt, och mitt i leken blir aktut kissnödig och gör ifrån sig utan att vi hinner med. Men oftast gör han ifrån sig på gräset här utanför. Japp, det är hans gräsmatta, vilket han också har vart noga med att markera för förbi passerande hundar.. Gulligt värre! Lilla krabaten thinks he own's the place haha!   

Vi var hos veterinären idag också. Kul, har aldrig vart hos en tidigare. Och självfallet måste jag öppna käften och fråga de som redan satt i väntrummet, om de hade några bra/dåliga erfarenheter av just denna. Men det hade de inte iom att de aldrig hade vart just där tidigare.. Ja hur annars ska man få reda på fakta??

Vi valde att vänta med killen utanför, vi hade iaf tur med vädret. Strålande sol! Han vart alldeles för uppspelt och hade bara blivit jobbigt för de andra hundarna/ägarna om vårt lilla yrväder som bara är glad i hatten och vill hälsa! När antalet köande hade sinat gick vi in och satte oss. Prinsen kunde ju såklart inte vara stilla, så många saker och ta in, så många dofter att sniffa på. Vi hade tatt med hans snuttefilt i lugnande syfte. Och jag måste nog säga att det funkar jämnt! Han tyr sig till den, och kan komma till ro.. Ja i bland i alla fall! Haha!  

Äntligen vart det vår tur, vi bägge var nog en aningen lite spända för hur detta skulle gå. Men eftersom att han är så otroligt lättlurad kunde de muta till sig hans förtroende med en liten godisbit, ja hela 4st! Mums! De passade på att kolla hjärtat, känna på testiklarna, hullet, kika i hans mun, öronen. Sen bad vi de väga honom, lillen är inte så liten! Hela 3,2kg! Stora pojken! Vart tog mattes lilla bebis vägen? Det där lilla knytet som man kunde hålla i famnen är borta, jag fasar för att han ska sluta vara så tillgiven som han är. Ja han är ju trots allt familjens lilla kelgris! Och jag hoppas han fortsätter med det, annars måste jag beställa en ny!  

Oftast tror man att saker och ting bara reder ut sig självt. Så är det ju naturligtvist inte. I alla fall inte under mitt tak. Killen och jag har delade meningar gällande den biten.

Jag vet inte om det här med att skaffa hund har satt sin prägel på oss två. Att vi bägge har fått göra en tvär omställning från vårt ganska så vanliga trista vardags lunk. Visst hade jag redan från början inställt mig på att skaffa valp kommer va tufft. Vilket det ska va! Det ska vara bökigt, omständigt, men också otroligt roligt! Och jag tror defenitivt att bägge sidor behövs för ge en balans. Man måste få bli lite putt inom sig när saker inte klaffar, när det inte görs i rätt tid, glöms bort jadda jadda. Men man får ALDRIG glömma bort orsaken bakom till varför dispyter uppstår. Det är inte saken i sig det handlar om, utan oftast sättet man presenterar sitt missnöje på. Allt handlar om att respektera varandra, 2 människor som ingår ett partnerskap måste kunna kommunicera. Förstå varandras behov och inte ge det man själv vill ha. För män och kvinnors behov på uppskattning, kärlek, närhet och tillit skiljer sig så otroligt mycket.

En man känner sig inte fulländad av att höra sin kvinnas gnabb om allt som skall göras, han behöver defenitivt inte få råd som han inte ber om, för att ge råd till en man är det samma som att trampa på deras manlighet, man har inte den tilliten och tro på att de ska klara av det. Och när en man känner sig så, trångd. Blir allt bara fel, han slutar lyssna, han slår på defensiven och ibland går de till motattack.

Nu är det inte riktigt så illa här hemma. Hoppas jag.. För det är så jävla lätt att trilla in i sin vakumfyllda bubbla.. Jag är i alla fall oerhört tacksam över att min partner och jag åtminstonde ibland kan samspråka under normala, nästan helt utan upphetsning om saker vi är missnöjda med. Att ha kommit en sån bra bit in i en relation bådar bara gott inför framtiden. Att kunna vara lyhörd för sin partner och dennes behov behöver inte alltid bara handla om att finnas där emotionellt, eller vara tillfreds under sängkappan. Små ting som är så enkla att göra för att undvika de värsta gnabben. Kan vara som jag oftast gör, stänger av. För jag vet att öppnar jag min trut kommer det bara värsta sortens grodor. Och de kan i sig vara svårare att läka ihop än själva grundorsaken bakom till varför de ens hoppade ut från början. Men såå frustrerande för den parten i rollen som har ett behov av att reda ut, nu nu nu! Jag skulle nog slita av mig håret om någon bara slutade tala till mig.

Hmm.. Det märks kanske att jag har börjat läsa igen?.. Ja jag fick ägna nästan hela gårdagen i sängen med min bok. Ja den som jag FORTFARANDE in har hunnit läsa ut. Tänk vilken tidstjuv datorer och internet är. Men fråga mig då en sak till: Lär vi oss inte av saker vi läser på nätet? Jag tror så här. Inom en ganska snar framtid kommer det bara finnas internet, och då krävs det att man håller sig up to date, my dear frinds!...

Åter till saken..

Jag väljer hellre tystnaden, numera iaf. Förr hade jag inga som helst problem med att släppa ordgranater. Men jag börjar komma upp i åren och vet att min verbala förmåga kan skada mer än den gör nytta och har då fått lära mig genom misstagen som tidigare begåtts. Så det jag ville komma fram till med detta inlägg var bara att jag är så otroligt lyckligt lottad av att få ha en sån fin männsika vid min sida, som står ut med mig oavsett väder eller vind. Det är något jag är tacksam över, att vi kan ha våra små dyster men ändå finna ro och veta att morgonen därpå finns den man älskar kvar. Det ska aldrig vara så i ett förhållande att pajkastning med verbala utryck ska få ha en avgörande roll för om relationen ska bära eller brista. Vi är alla människor med lika många fel och brister.

Anledningen till varför jag tog upp detta var att han tycker inte att det är en big deal att plocka undan nåt som jag har glömt framme. Medan jag självklart tycker att var och en ser efter sig själva, för att det är så lätt att det blir så, att ena parten strör saker omkring sig, och den andra får plocka upp. Han tycker heller inte att det är så noga att påpeka detta. Och jag tycker såklart motsattsen. För om jag är slarvig eller glömsk hjälper inte han mig med det genom att knipa käft. Ut med språket! Ingen drar nytta av att göra någon annan en björntjänst.

...Ps. Snuttisen såg till och låna hem en dator till mig  , då min krashade igår. Igen. Blir nog till att köpa en ny trots allt. Suger! Så nu får jag sitta här med en skitrög elefant dator och göra de absolut mest viktigaste sakerna, om ens det. Knappt fanskapet klarar av att ha två flikar uppe samtidigt. Känns som att vara tillbaka på stenåldern!...

Så allt gnabb man stöter och nöter genom livet brukar oftast ligga i botten av oss själva, men för enkelhetens skull är det ju känt sedan innan alltid enklare att beskylla någon annan än se till sig själv. Men hur ska man göra då? Eller varför måste man ens finna sig i vissa saker, att ibland är det bara så.. Ja det är nog upp till var och en att bedöma vad som är för mycket att stå ut med.

Att om jag känner si, beror oftast på att ja inte ger så till honom och därför känner han si och gör så för mig. Om man då istället backar och gör tvärtemot tror jag att alla enklare typer av problem går att lösa. Och det ska inte råda någon som helst tvivel om det heller, alltid ömsesidigt. Kan du så kan jag!

...Tänk att jag oftast bara reflekterar över såna här djupa och ibland kanske känslosamma saker när min partner är ute i landet och reser. Är inte det märkligt? Inte alls! Jag är en individ som behöver egentid i stora lass, först då kan jag reda ut mitt nystan, och fundera på saker som nygligen vart på tavlan eller bara tänka igenom och placera rätt sak i rätt fack, utan att känna skuld för att inte tillbringa tid åt varandra. Nä att vara ensam är aldrig densamma som att vara helt ensam med sina egna tankar utan någon i sin närhet...

End of Dr. S talk!

Tänkte posta lite sköna och kanske inte helt vanliga låtar i radiokanalen. Låtar som säkert vissa här kan relatera till sin ungdom , det kan i alla fall jag! Så där tvättäkta fjortis dunk!

Spola fram till 53 sek haha minnen! Vilken klockren refräng!

Såna här låtar va vanligt förr, msn aah! <3

Haha ja och så har vi nåt alldeles speciellt, nämligen Onkel Kångkel! Oh mIRC, tider säger jag bara!

Personlig favorit, en låt jag har haft många skratt till! Hörru det sväger ju!

Och det här var väl en av de mer kändare elektroniska låtarna man kunde tanka hem då för ca 10 år sen förutom Scooter

Senare när intresset byttes ut och utbudet bredare kom jag att älska denna! Jisses, minns hur jag o min fd bästis när vi gick på gymnasiet brukade sitta och höra den på repeat i varsin öronsnäcka och bara drömma oss bort. Haha!

Jag tror alla som föds på vår jord någon gång går igenom faser för att slutligen finna sitt rätta jag. Där ibland inom musiken. Så vi kör en låt från förr, minns att jag fick denna skiva bränd från en kopis jag lärde känna på kollo (var ju ett troget kollo barn   )

Har jag lyckats undgå dessa talanger?! Visst har väl vi alla dansat oss vilda till alla som inte dansar är våldtäktsmän?! Men trodde det bara var en one hit wonder..

Så nu har jag hela albumet, sweet as sugar!

Mamma ringde nyss, sa att hon var påväg hit efter att ha vart på sin behandling. Egentligen skulle hon ha träffat min kusin, men som alltid är hon inget att lita på. Och hade även denna gång avbokat i sista stund.

Det är väl självaste fan också! Tycker nästan lite synd om min mamma, som ständigt går på hennes niter. Så pass illa är det. Fattar inte hur min kusin har mage att spela på min mors känslor. Men jag har sagt det förr och säger det igen, det upp till min mor och välja vad hon vill lägga sin tid på. Och om det nu är att leva efter falska förhoppningar som min kusin bjuder in till, och därmed ständigt bli besviken. Därför får jag alltid ställa upp som stödpelare. Min mor verkar ha lärt sig nåt i alla fall. Och det är att hon ser alltid till att ha en plan B inbokad. Som nu, glömde min schal sist jag var hos henne. De hade hon tagit med sig, för hennes tanke var att droppa av den här efter att hon hade träffat min kusin. Men nu vart det som sagt återigen ändrade planer.