Jobbar på poängen här hemma, måste erkänna att jag under en ganska lång tid inte vart nåt bra flickväns material. Till killens stora förtret..

Men nu är jag tillbaks och ger igen i den mån jag kan. Ja det är en tuff sak att erkänna, inte bara för sig själv och sin karma, men också faktiskt erkänna påståendes vitalitet. Vi har som alla par genomgått toppar och dalar. Men med en sån kompilcerad person att förstå sig på som jag är, begär jag inget. För jag vet dock innerst inne att (kanske inte i alla lägen) det bara är en fas jag själv går igenom. Jag har känt mig nere, dyster, vårdeppig. Hur det nu är möjligt?! Detta har pågått sen innan jul. Och det är först nu jag känner att mitt inre börjar öppna upp sig och blomstra. Är det solens magiska strålar som framkallar denna glädje och återfunna livslust?

Jag ser därför heller ingen anledning att hålla mina hästar. So to say.. Nu är det payback, big time! Under denna kalla, trista, gråa tiden som jag ofrivilligt valt, har jag haft ett oerhört stort stöd av honom. Han är verkligen en klippa, ja jag har nog vart extremt dålig på att uppmuntra honom för den han är och det han gör för mig. Det har vissa dagar vart så tungt att disken jag ådstakommit under min lediga dag inte vart diskad innan han hunnit hem, än mindre haft lust att laga mat, engagera mig i övriga ting som berör hemmets bestyrer.      Då har han funnits där med sin lugnande ton - Det är lugnt, jag förstår. Och just de där orden betyder allt, när man som jag är lite mer än bara nere..

Jag har dock märkt att det också är lätt att finna sig i en situation som  är strukturerad efter bekvämlighet. En bekvämlighet jag själv oavsiktligt orsakat. Där har vi likt två hamstrar befunnit oss. En snurrar hjulet (han) den andra skumpar runt i, utan att veta vilket ben man ska sätta framför det andra för att kunna springa i hjulet (dvs jag..).

Å det är ju för jävla lätt att leva som man lär, yeah right. Man kan inte vara sin egen mästares mästare. Jag vet. Men nu är den mer glada och positiva flickvännen här. Och jag lovar inget stort, ifall du skulle bli besviken, men en sak lovar jag.. Och det är att jag är evigt tacksam för att du orkar stå ut med mig, mitt ilskna morgon humör, mitt sätt att sova på i sängen, mitt sätt att vända på en fem öring.

Trust me, jag vet vilka brister jag har. Inte alla som gör det.. Jag vågar erkänna de, vågar stå för de, alltså kan jag jobba med de och bli en bättre männsika. En gladare och trevligare flickvän som är tacksam för allt du gör för henne.   

De små tingen du gör för henne är som små gnistrande guldklipar i hennes hjärta!  

Ursh får nästan lite dåligt samvete över att min blogg numera bara handlar om hund, trix, kiss, billigaste bajspåsar mm mm.

Tänkte bidra er med hur min välplanerade sommar kommer att se ut. Det har pratats om att dra en weekend till Köpenhamn (men det fick vi hoppa, special vaccin samt pass som måste utfärdas till jycken, vilket  brukar ta upp till 6 månader), sol semester (ja drömma får man ju lov o göra), dra upp till nån vandringsled uppe i de svenka skogarna/bergen (jag insåg att mygg och skavsår ej ska få paja mitt humör), hyra en stuga på gotland (hittade inga till ett vettigt pris och som tar emot hund). Det är först när man själv sitter i den sitsen som man verkligen upptäcker hur pass bökigt det kan vara att ha med sig djur! Men som vi säger: Det blir vad man gör det till, vill man leva ett jobbigt liv gör man det, vill man leva gott gör man det. Det sist nämnda är mer vår melodi.

Som ni ser har förslagen vart många.. Just nu ser det ut som att de veckor killen har ledigt kommer vi dela upp det så att ena veckan är vi ju på Peace & Love - Sweet summer love! Kommer bli kanon! Sen lär vi vila upp oss resterande tid som vi tillbringar tillsammans, vart är inte helt spikat ännu, men ett förslag är att vistas ute på killens land. (Dock osäker om jag vill det - tydligen så har en släkting till de valt att öppna en "bondgård"    och jag gillar inte frigående djur som prasslar i buskarna och skrämmer livet ur mig efter att ha vart på dass!) Ärsh, nåt kul kommer vi nog på att göra, det råder sällan torka på den fronten när vi är i farten! Haha!

Åh vår lilla pinne är så otroligt duktig! Han blir bara duktigare och duktigare för var dag som går. En och annan skvätt inne får man väl lov att ha överseende med, när majoriteten överlägstet leder till att uträtta behoven ute.

Lite updates i hans utveckling..

Vi har bla övat på:

* Inkallning -

    En aningen mer lyhörd än för 3 veckor sedan

* Klicker -  

     Oförändrat bra! Satt in ännu fler moment: Tecken för de olika komandon, 3 komandon i följd.

     Utförande: Går en bit bort från honom, säger här och pekar i backen dit jag vill att han ska

     komma, inväntar en grad av passivitet, ger nästa kommando sitt, berömmer utan att klicka

     eller ge belöning, när han gör som han blivit tillsagd kommer nästa moment i övningen skall

* Han ska söka ögonkontakt innan han får ett 'okej' att gå in/ut -

    Nu gör han det nästan helt utan tillsägning - verkar fått in det, och vet vad det handlar om

* Olika kommandon -

   Sitt, ligg, stå, stanna, vänta, varsågod, kom här, nej - Han förstår sitt, vänta, varsågod och nej

   mer än vad han gjorde för 3 veckor sedan. Nytt kommando - Skall! Voff! Voff! Han bara älskar

    och höra sig själv skälla. Ooopse!   

* Nya miljöer - ett nytt block -

   Har inte tagit med honom på en tur med kollektivtrafiken ännu. Däremot har han fått känna lite

     lätt på pulsen i stan, gick hur bra som helst, massa nya ljud och dofter   . I och med att

     han verkar vara så trygg i sig själv med oss, runt oss har vi märkt att inget nytt är läskigt,

     bara lite smått tveksam/skeptisk - Mest reagerar han på cyklar, barnvagnar, permobiler,

     rullatorer, rullstolar, folk med onormal gångstil, ja saker som har ett avvikande beteende än

     det normala.

* Ensamhets träning /passivitet -

    Vi har vid flertalet tillfällen lämnat honom själv i sin bur i bilen - nu får jag säkert alla

    hundälskare att ilskna till! Men i skuggan och med neddragna rutor ser jag inget problem i

    varför man inte skulle kunna lämna sin fyrbenta vän! Han har väntat snällt, oftast sover han

    när vi åker bil, och berörs inte av att vi smiter in och snabbshoppar!

    Igår som ni såg vid förgående inlägg lämnade vi honom själv med svärmor/farmor. Gick super!

    Även om han hade suttit en stund och väntat vid dörren

    Idag tordes jag lämna lillen själv för att själv springa iväg till affären och köpa aioli, som tyvärr

    va slut! Buhu! Inget tecken på saknad alls när jag kom hem. Bra med aktiveringsboll som har

    ett grisöra i sig. Nom nom!

P.s

Koppel tränigen går som en dans på rosor! Bästa vi gjort var att köpa honom ett sele!

Good boy!

Jag skulle vilja kalla gårdagen för helvetes dagen. Kanske inte så illa som det låter, men för en kort sekund utspelade det som om det vore helvetets avgrund!

Vi hade just hunnit med en lägenhetsvisning här i Bromma. Och därefter också beslutat oss för att bränna iväg till stället som gör de absolut godaste pizzorna - som dessvärre ligger i Rotebro av alla ställen! Vi passade även på att lämna Prinsen hos sin farmor medan vi åkte iväg för att hämta pizzorna. Mitt i väntan ringer min mor först en gång för att prata fritt och rent allmänt, nästa samtal inte fullt så kul. Hon berättade att våran lilla fågel Hampus som vi har, men som bor med henne visat tecken på sjukdom. Och det är ju så med fåglar generellt att de är sjuka under en väldigt lång tid innan de visar tecken på det. Men så i alla fall. Hon berättade att hon suttit i sin fåtölj varpå han hade kommit flygandes till henne 3 gånger och en av gångerna hulkat upp sin mat. Och efter det bara suttit uppburrad på sin pinna utan att reagera på vare sig tilltal eller om hon visslade. Jag förstod direkt att det kunde vara dags för honom att tacka för sig och dö.

Vi fick styra om planerna, la in pizzorna i bilen, åkte och hämtade Prinsen, och körde sen iväg till mami. Stackarn, hon var så orolig över att han skulle dö. Jag med, men visade det inte inför henne. Han är hennes allt, hennes ögonsten som antagligen gör att hon orkar med att gå upp och leva en dag till. Så jag visste nog också att skulle han dö, skulle nog min mor dö inombords, kanske skulle hon även ha fått tacka för sig en dag tidigare än om han hade levt..

Vi kommer dit, och jag går fram mot hans bur. Ser hur han sitter ihopkurad, rund som en boll och alldeles fluffig. Aaw stackars lilla Hampus. Tänk att han ändå är 9 år, så det kunde vart fullt möjligt att åldern tog ut sin rätt. Försökte få kontakt med honom genom att prata, vissla. Men han var liksom helt borta. Såg ut som han halvsov och det såg rätt harmoniskt ut. Men samtidigt skrämmande. Mamma grät när hon ringde och sa att hon inte ville vara med om att han dog, om det nu var så att han var så sjuk. Och han såg verkligen ut att vara sjuk. Lilla Hampus!

Istället för att låta pizzorna kallna ännu mer tog vi oss an de. Körde de nån minut i mikron. Mmm delicious! Medan vi satt och svullade i oss onyttigheterna satt mamma ute i vardagsrummet och höll koll på Hampus. Han verkade fortfarande inte ge några tecken på att kvickna till. Jag sa till mamma att vi borde kontakta veterinären. Nej nej, naturen har sin gång utbrast hon. För mig var det som ett knivhugg rakt in i bröstet. Hur kan man vara så kall och inte vilja ge honom den chansen tänkte jag, och samtidigt bett oss komma, för att närvara om det var så att han skulle kollapsa?! Jag kunde inget annat än ordagrant banka vett i henne, för hans skull. Om det skulle ha kunnat ge honom en längre tid kvar på jorden så är det väl det minsta man kan göra sa jag till henne! Kollade upp lite info på nätet, om typiska tecken när en fågel insjuknar han hade flera av de. Ringde en massa olika nummer för att komma i kontakt med en veterinär, till sist kom jag fram. Och mitt under samtalet kommer mamma fram och säger: Det verkar som att han börjar komma tillbaka?! Jag kunde inte besvara hennes uttryck, utan var fullt engagerad av att samtala med kvinnan i andra änden. Hon kom med några tips om egenvård, att man bla kunde ge de fruktpure - ger snabb energi, samt öka temperaturen kring buren - för fåglar tappar snabbt värmen och det kostar mycket energi. Sagt och gjort, tackade för mig och hon bad oss återkomma om läget försämrades. Jag var även tvungen att fråga vad besök utan försäkring skulle ha kostat, tusenlappen sa hon, men var det så att han behövdes avlivas gick det på mindre. Jahapp då vet man.

Mamma var redan i full gång med att tända ljus, och när jag sa till henne att fruktpure hjälper var hon minst lika snabb med att riva äpple som jag sen fick mata honom med. Och han verkade vara tillbaka till sitt vanliga jag. Men än kunde vi inte pusta ut, kanske var det bara ett mellan register? Vi beslöt oss för att åka hem, lill killen behövde få komma hem och få sitt käk, men även sin andra dos av avmaskningen.

Skrev ett mess till mamma när vi satt i bilen, att hon för höra av sig om läget förändras. Inte ett ljud förens imorse. Hon berättade att hon inte sovit en blund, för oron av att veta att han kanske skulle ligga på burbotten på morgonen när hon drog av skynket var för stor. Så därför hade hon först nattat honom inne i sitt sovrum, sen tagit ut buren för hon ville inte (om han skulle dö) ligga i samma rum. Men sen på morgonen när hon vaknat visslade hon och fick svar. Aaw   Sen sa hon att han verkar vara sig själv igen. Så nu, för en stund sen kan jag helt och hållet andas ut!

Man vet aldrig vad som väntar bakom husknuten..

Sjuuukt ös vare i globen, tror inte jag såg nån som satt ner! Till och med morsan tordes resa sig upp, trots den höga fallhöjden!

Hade gärna velat ladda upp några movie clips, men vägrar vara ännu en i mängden som inte har en kvalité som håller måttet. Så därför gott folk får ni leta själva på youtube!

Bjussar på några bilder iaf var ju tvungen och göra som varenda medelmåttig fjortis, köpa en tisha och en poster! Dock inga från självaste konserten, av samma själ som ovan..

Skickar en liten ledtråd till vart jag kommer att skaka rumpa om mindre än 2½ tim! Med mig som trogen följeslagare är min mor. Är inte det coolt or what!?

Just dance, gonna be okay
Da da doo doot-n
Just dance, spin that record babe
Da da doo doot-n
Just dance, gonna be okay
D-D-D-Dance, dance, dance, just
J-J-Just dance

Smått surt är ju att jag inte lyckats fånga nåns uppmärksamhet på kontoret på arenan till att försöka ha mutat till mig ett press pass. Men man kan ju inte alltid lyckas här i livet, men en dag så kommer jag! 

Dagarna går så otroligt fort, jag har sagt det förr. Jag vet. Men så äre! Redan fredag, undrade just vart veckan tatt vägen?!

Mor min kom över på besök här i onsdags. Hennes ursäkt var att få se lille Prinsen än en gång medans han fortfarande är liten. Nåja låt gå för denna gång! Haha! Nä men tror också det är ett skönt sett för henne att veta, att jag faktiskt klarar av det. Samt att hon själv uppmuntras av att få höra hans nya hyss. Hon hade i alla fall vart hos läkaren, gjort ännu en magnet röntgen. Stackarn! Hon kämpar på hon, trots det vet hon ju också att det är inget som tjänar nåt till. Hon har sin dödsdom, men vad mer kan man göra? Spel för galleriet tycker jag att det känns som. Eller ett slags ångestdämpande, dyrt tillvägagångssätt för att stilla folks oro som hennes. Men den kanske behövs, den bringar trygghet och man slipper känna att man lämnats åt slumpen?

Jag vet inte vad det beror på, men jag har sällan kunnat slappna av i min mors sällskap. Nån timme brukar gå bra, sen sprätter det i bena och jag vill bara bort. Hur kan det komma sig? Borde jag inte vilja skänka all min tid till att vara med henne? Nä, tror att uppväxten med henne i hemmet har satt rätt djupa spår i min själ, spår som ovillkorligen gör sig påminda om det förflutna. En inre konflikt som ständigt pågår så länge alla spelare finns vid liv. Dvs jag och hon. Men en dag kommer det bara finns jag kvar. Då kanske jag kan bli till freds med tankarna, dock utan möjlighet att ställa frågor som behövs besvaras utav henne..

Mamma tog en bild på Prinsen när hon ändå var här, sen mms:ade hon mig den. Så sött!   

Ett tugnt moment 22

Känns som att alla inlägg framöver bara kommer bli massa hundsnack. Låt bli och läs om det inte intresserar dig då! För detta gott folk är numera min vardag!

Här om kvällen var det dags för kloklippning, igen. Gick sådär. Han börjar bli så himla stark och jävligt smidig, han liksom glider ur ens grepp. Måste medge att vi nog har haft fel metod när vi har gått tillväga. Förvisso är vi stenhårda med att inte ge oss. "Vinner han en gång vinner han jämt" - ja så kanske det är, men till vilken nytta? Vi satt härom kvällen och var strikt bestämda om att nu ska vi klippa hans klor. Tror även att lill killen kände av den pressen från oss och att det skapade stress hos honom. Han vägrade sammarbeta. Ohållbar situation. Killen kämpar med att hålla fast honom, jag för att inte råka klippa i pulpan. Det hela slutade med ojämn längd på varje liten klo. I mitt minne vet jag att vid ett tillfälle (innan Prinsen kom till oss) hade plöjt igenom Hundcoachens klipp på tv4 play. Och ett av de klippen gav han tips och råd på hur man kan gå tillväga med en bongstyrig hund som inte tillåter sig att bli hanterad.

Envis som jag är tog jag till mig tipsen. Bla att le innombords. Tog upp valpen i knät medan jag satt framför datorn (brukar ta upp honom annars med, just för att vänja honom vid beröringen, och att inget händer.) Med rätt inställning går allt, så har jag alltid förespråkat. Vad hönder. Jo han lägger sitt söta lilla huvud på sniskan och faller sakta in i drömmarnas land. Wow tänkte jag. La han i sin bur. Efter att han vaknade och vi hade vart ute på en kissis testade jag att göra samma sak igen. Men nu med kloklipparen i min närhet. Strök honom lugnande på nacken, samma sak hände igen. Wow! Låtsades klippa lite i luften. No big deal. Touchade honom lätt på några klor, så fort han brusade upp eller visade missnöje av att det skulle vara obehag. Nu gav jag inte med mig pga att jag tog det varsamt. Utan lät honom vänja sig vid tanken, i hans tempo. Killen kommer hem, själv sitter jag med en sovandes valp i famnen och alla klor är nu jämna och fina. Jag förstår att man kan ha problem med det, men jag förstod inte själv varför innan. Nu gör jag det och jag litar fullt ut på mig själv att nästkommande gånger kommer gå ännu bättre.

Brukade samma tillvägagångssätt när det vankades tandborsning sen på kvällen efter han fått sitt nattmål. Tidigare har vi behövt vara 2. En håller, en borstar. Samma sak där, ohållbar situation. Jag har intalat mig själv, om att det måste gå att utföra detta själv. Mycket riktigt det gick, om än tog det lite längre tid än om vi hade vart 2. Helt övertygad om att ju fler gånger vi gör så ju bättre kommer det gå. Så stolt över min och hans framgång och utveckling. Bonding bonding säger jag bara!