Känns som att mitt samvete börjar klarna. Som tidigare legat täckt i en difus dimma. Än är inte allt klart. Ska bli så skönt när allt är över, lägga det bakom sig, och gå vidare.

Har tänkt på en sak, allid när man frågar om folks välmående så svarar man alltid kort och koncist - Jo tack det är bra! För att för enkelhetesn skull slippa onödigt dravel som ändå inte boostar egot. Vi svennebananer är gudomligt duktiga på att ge sken för att tillvaron vi befinner oss i är bra. Varför denna rädlsa för att våga lätta på trycket och anförtro sig till sin näste - att förlita sig på att den som frågar faktiskt också kan ta hela historian. Jag brukar säga till mina vänner att i dag är en dålig dag - och förväntar mig därför detsamma från de. De ska tåla att ta ens skit likväl som jag delar med mig av mitt öra för deras svåra stunder.

Nåt som kan göra mig röd och frustrerad är sånna som upptar för mycket plats utan att ge efter så att man själv kan få en syl i vädret. Vi hade en mindre sådan incident i helgen, killen och jag alltså. Jag brukar inte bry mig så ofta, men ibland måste jag dra i nödbromsen. För jag kände mig oviktig i det sammanhanget där vi befann oss. I den tillvaro jag befinner mig i nu är allt extra känsligt. Allt driver jag till sin spets, det har blivit lite utav min livhanke. Släpper jag taget så faller jag.

Istället satt jag där tyst likt en nickerdocka och kände hur jag höll på att bubbla över. Men jag är en omtänksam person, jag väljer mina strider, och väljer därför med omsorg att ta det - bara han och jag. Utan åskådare. Nåt annat vore ju bara pinsamt.

Röt ifrån då jag ansåg att min närvaro hade noll betydelse, han hade likväl kunnat suttit där själv och berättat allt - utan mig som statist. För det var så jag kände mig. Självklart köper jag att man gärna vill promota sin bättre hälft och själv välja bäst lämpade ord efter förutsättning. Ja, sälja in en vara typ. Men jag hade varken tunghäfta eller brist på ord. Så där klev du på en tå!

Vaknade upp självmant - glömde visst bort att ställa larmet. Så i full kareta och på bara 15 min var vi framme.

Jag fullkomligen hatar att försova mig, och nu till min mors begravning. Antar att tröttheten tog ut sin rätt. Kanske var det lite mammas fel också, hon ville väl jävlas lite med mig?! Satt ju uppe rätt sent.

Tvingade iväg killen till Vbyc för att köpa brännbara cd skivor. För de vi hade funkade inte att spela upp i min stereo! Suck! Tänk vilken panik vi hade, eller framför allt jag! Och när han väl kom tillbaks var jag redo för att fara. Nä, då tyckte killen att han minsann hade tid för en svängom i duschen. Ja sa det att detta för du inte förstöra för mig, du får åka som du är, bara vi åker och det är nu! Med många fäktningar hit och dit om hurvida en dusch var tvunget att hinnas med eller ej, så gav han sig tillslut. Men då hade vi säkert slösat 10 min!

Mitt humör var verkligen på topp! Plus att vi skulle ju ha hunnit med att hämta ut smörgåstårtorna - som fanns i Fruängen. En hel galax bort!

Fick styra om hela min dagsplanering där på morgonkvisten med sömnen kvar i ögat. I ren panik ringer jag till S. Hon och hennes mamma fick ta en lätt avstickare och hämta ut smörgås tårtorna. En uns av lättnat svepte förbi.

In med jycken i bilen. Plattan i botten. 15 minuter senare befann vi oss utan för t-banestationen Skogskyrkogården. Väntade in mammas väninnan som kom med tåget. Väl framme vid kapellet så möttes jag av begravnings entrepenaden samt Doriiis och S. Kastade mig i famen och tårarna släppte. Kliver in i kapellet. Ser kistan som ligger på ett stenblock. Tankarna susade friskt förbi. Hämtar kraft i S's famn för att orka stapla mig till min sittplats. Alla var redan på plats.

Cermonin kunde nu börja. I och med att jag hade fått vara delaktig i hela förloppet kunde jag med lättnad koppla bort det som sades om mamma. Jag kunde ju talet innan och utantill. Satt där på min plats. Kroppen var som en tung sten genom hela begravningen. Killen satt till vänster om mig, och S till höger. Jag ville ha de så. De höll bägge i mina händer.

Det tyngsta var nog när offecianten läste upp min dikt som jag skrev

      

Mamma du har lämat mig

men jag vet att du finns här

inte bara som en stjärna på himlen

utan i mina tankar

jag kommer aldrig sluta sakna dig

men jag vet att jag närsom helst

kan vända mig till dig för att få svar på mina frågor

även om jag inte kan se eller höra dig då finns du inom mig

jag tänder mitt ljus för dig varje dag

den lågan symboliserar dig

så om du någon gång skulle titta förbi

så vet du att om ljuset är tänt i fönstret är det för dig

Älskade lilla mamma, du är saknad du var mitt allt!

      

Samt när jag skulle gå upp och ta ett sista farväl vid kistan.Jag gjorde det, men det var oerhört tungt. Alla minnesbilder från när man vart liten rullade likt en serie strip i 180! Alla våra gemensamma minnen från bardomen, våra resor, till vilken ålder mamma slutade följa mig till skolan, det året jag fick äran att ansvara för hela studiebidraget, eller den gången vårt bråk gick överstyr. Ja, minnen finns det gott om, dåliga liksom bra. Och det är väl tur att man trots de mindre trevliga bilderna utav henne vägs upp av de goda, eller så har jag bara förträngt de..

Efter att cerminin var klar tog Doriiis och S hand om nycklarna - för att åka till mammas lägenhet i förväg för att förbereda fikat till gästerna. Själv satt jag kvar en längre stund, väntade på att alla skulle avlägsna från kapellet. Tog ännu ett sista farväl. Var ändock i såpass gott skicka att jag klarade av att fyra av några kort med kamera. Ville ju få några minnesvärda bilder att klä mitt framtida album. Visa barn, barnbarnen.. Ja du vet. Sånt bör man ha i åtanke. Eller det har jag.

Fikat hemma vart otroligt lyckat. Folket som var där var bla då S med  man och barn, S's mamma, Doriiis, killen, mormor, mobror, moster + hennes man, mina 2 kusiner Simon & Jessica. Och smörgåstårtorna vart uppskattade. Även kakan som jag hade gjort.

Sen när alla hade gott och vi hade städat iordning allt åkte vi hem. Helt utslagen somnade jag i soffan vid 20.00 Vaknade vid 00.00 Gick upp borstade tänderna och la mig i sängen för att sova vidare. Vaknade vid 9 nästa dag.

Heeeelt emotionellt utmattad. Men det känns ännu mer som en befrielse, en otrolig lättnad att ha detta bakom sig.

Tolv dagar inne på det nya året. Jag lever fortfarande i nåt slags vakuum. Tänker jag efter och blickar bakåt så känns det som att allt hände igår. Min fokus lampa får inget fäste.

Vart var vi? Julen.. Nä.. Juste. Dagarna mellan julen och nyårsafton.. Nä inte det heller.. Jo nu minns jag! Det var ju nyårsafton. Hade allt klappat och klart som det så fint heter. Biljett till festen, kläder, drickat. Ja allt. Men! Självklart kände min kropp för att bli sjuk då. Jaja, inte mycket att göra åt saken. Vi ringde och hörde med stället där jag köpte biljetterna om möjligheten fanns att lämna tillbaka de. Det var ändå 600 spänn! Till min stora förvåning så gick det, fick hela summan åter. Happy!

Vi käkade gott (som alltid annars). Det blev hemmagjord skagenröra i crustader, toast med chevre, oxfilé, bea, potatiskroketter och en god sallad. Efterrätt bestod i godis i soffan för killen och te för mig. Tvärdäckade i soffan, säkerligen matkoma kombinerat med den ringande förkylningen som var på ingång. Killen fick skaka liv i mig ca.10 min i tolv. Enligt honom själv får man inte sova bort tolvslaget. Tack vare hans insatts kunde jag heller inte finna ro och somna.

Annars då? Bilen går bra? I mitt fall jobbet.. Med några få och ynka dagars upplärning sitter jag numera själv och är rätt så självgående. Imponerande. Kände redan första dagen här att det kliade i fingrarna och jag var hungrig på att komma till undsättning. Imponerande är också att min fantastiska förmåga att minnas det jag lärt mig, som i normala fall brukar trilla bort i glömska. Det som jag alltid har sagt – man måste lära sig av sina misstag. En penna och ett kollegieblock senare sitter jag här likt en kran med rinnande vatten.

Solklart!

Hade velat kasta mig på telefonen och ringa mamma efter intervjun i måndags förra veckan. Lämnade mötet med en underlig känsla i magen, och jag antar att det är liknande och kommande situationer som kommer kännas tunga. Att inte få den där bekräftelsen och uppskattningen som alla barn söker hos sina föräldrar.

Veckan som gått har inte lämnat något åt slumpen. Hektisk är bara förnamnet! Påbörjade min anställning som ekonomiassistent i tisdags. Dock med vissa undantag som råder på det praktiska planet. En bättre julklapp än så är nog svårt att hitta!

Gick som sagt bara till 12 på tisdagen, för att sen möta upp min morbror som kommit hela vägen från Borlänge. Behövde ha honom med mig när jag skulle till banken och snacka finans! Det bankmannen hade att säga var ren rappakalja för mig, men nog fan ska jag sätta mig in i skiten. Vill ju gärna att pengarna ska växa sig ännu större!   

Vid sidan av allt som sker är det som sagt inte mycket tid över. Urverket tickar på och dagarna de går. Så det som skedde förra veckan känns som igår..

På onsdagen då.. Mötte upp min mosters man. Hade ett inbokat möte med mäklaren i mammas lägenhet. En mycket gedigen och kunnig kvinna. Tror faktiskt att jag skippar att ta in ännu en. Fick goda rekommendationer via en kontakt så.. Mer tid över till annat. Tid som jag egentligen inte har!

Sen satt jag själv under torsdagen, tur det att det var halv dag bara! Det är en ynnest att få jobba så här pö om pö mitt i allt kaos. Till min stora förvåning låg det ett kuvert till mig på bordet. Tackar tackar! En prenumeration på valfritt förlag. Jo men visst serru! Tog det som ligger mig varmast om hjärtat - FOTOGRAFERING

Så 4 nr framöver kommer jag kunna skingra tankarna lite och gotta mig i alla tips och trix som ges ut!

 

Söndag i dag, julen är förbi. Inte många dagar kvar på detta år. Julen har för mig under det senaste deceniet inte vart speciellt betydelsefull. Så för mig är det aldrig någon stress eller oro över vad som ska hinnas med och fixa. Det är en rätt så vanlig dag.

I och med att mamma gick bort så vart det en del ändrade planer. Jag var tvungen att ta mig själv i första hand och låta mig omges av det som var bäst för mig. Med det sagt så blev det också en väldigt annorlunda julafton för mig. Planen var ju att svänga förbi mamma och göra henne lite sällskap och sen vidare till "svärmor". Men kände att jag endast orkade med att vara med mina egna. Dvs hos min moster.

Visserligen har vi spenderat några jular ihop moster, kusinerna, mamma och jag. Men då var vi små också. Nu har det säkert gått 2 år sen jag träffade Simon, säkert 3-4 år sen jag träffade Jessica. Så lite udda kändes det att se de igen. Fick till och med klappar från de. Helt oväntat. Och det är just sånt jag tycker blir så fel med julen, jag hade ju inte med nåt till de.. Men men.. Det vart en lång sittning vid bordet och massa god mat. Har inte orkat styra upp nåt sånt hemma heller. Så jag unnade mig 2 vändor. Favoriten som håller måttet i alla lägen är ändå julskinkan, kanske köttbullar och rödbets salladen..

Vart kvar till kvällen. Sen skjutsade vi S & J dit S bor. För att Prinsen skulle få hälsa på deras hund, en amstaff/pitbull kille. Kenzo. Så jävla fin asså! Den dagen vi bor större vill jag ha ett helt harem av hundar. Och speciellt en som Kenzo! En begiefärgad. De är så otroligt vackra! Dock var inte Prinsen på humör och skällde ut Kenzo efter noter. Vi sa hej då och rullade iväg.

Har ju tagit på mig att vara kattvakt också. Rebecca är bortrest och frågade mig om jag kunde ställa upp. Självklart kunde jag det. Så vi for dit och jag gav de färskt vatten och lite kel.

Igår var det 3 veckor sen mamma somnade in. Det har nog vart de mest händelserika veckorna i mitt liv, ever!

Som jag sagt till alla runt omkring mig, att det har vart bra att jag inte haft ett jobb under allt elände. Hade aldrig funkat. Utan jag har kunnat hänge mig fullt ut åt att finnas där för mamma, in i det sista. Samt ta reda på allt som kommer i efterhand. Allt praktisk. Ringa runt till diverse bolag och säga upp abonnemang, avsluta prenumerationer etc. Ett nödvändigt ont. Tror det var Rebecca som sa att hon aldrig hade pallat beta runt i allt detta? Men va fan, det måste ju göras, om inte jag gör det vem gör det då? Det är lite så jag måste tänka. Med det sagt så har det också vart en önskan från min sida. Att allt ska gå fort. Vill inte att det ska bli en utdragen process.

Och det i sig är ju också en del i sorgarbetet. Att man har saker för sig. Varenda jävla dag. Det har vart otroligt skönt. Veta att nästa dag är det nåt som händer. Kanske finns det en gnutta rädlsa i att inte våga låta sig falla ner ett steg? Strunt samman, det har vart en bra metod för mig. Att ha ben koll på vad som händer. Är ju ett kontroll freak i botten så..

För att bara nämna några saker som tagit upp min tid:

Inbokad tid till vårdcentralen -

syfte: Hitta ett sleeping pill som funkar! I och med att tjutet i örat tar kål på mig! Samt ångesten som hägrar.

Besök hos audionomen -

syfte: Pröva ut en hörsel & brus apparat! Gammal i förtid? Nä, men alla åkommor jag råkat ut för kan alla härledas till allt som har rört mamma, den inre och psykologiska stressen. Samt att det kan göra tinnitusen mildare.

Träffat begravningsbyrån -

syfte: Fastslå våra bestämmelser. Nu är tid, dag och plats bokat! Hade väl önskat å få det innan jul, men nu blire den 7 januari istället.. 1 vecka innan min födelsedag.. Nåja..

Träffat kuratorn -

syfte: Lätta på trycket, vad annars?

Träffat Rebecca och hennes mamma -

syfte: En mindre formell arbetsintervju på Vapiano! Ja, vinden kan tydligen vända, även för mig! Skönt att ha en paus från vardagen.

Utställning Stora Hund Sthlm i Älvsjö -

syfte: Vinna hela skiten? Nä, inte riktigt.. Men kul hade vi, och Prinsen skötte sig extraordinärt bra! Kul och träffa uppfödaren.

Sen har vi vart förbi mammas lägenhet x-atal ggr och kollat igenom posten, samt plockat i ordning en del saker. Man får ta allt lite pö om pö. Jag har inte ork att ta tag i allt på en gång..

Vad vore mit liv utan min kalender? Jag törs inte tänka själva, utan förlitar mig helt och hållet på att jag det jag skriver in som verkar viktigt för stunden också kommer att påminna mig när det är dags.

Dagarna de rullar på. Försöker ta en dag i taget och leva i nuet. Hur jobbit det än är så kämpar jag för att hålla huvudet ovanför ytan. Jag kan inte, jag får inte släppa taget. För jag vet att det som inte dödar, det härdar. Måste vara stark. Måste tänka positivt. Får inte ge upp.

Tittar jag på kalendern i telefonen blir jag rädd om jag ser att en dag är utan en påminnelse. Hjälp, tänk om jag har glömt notera nåt viktigt? Tänk om, tänk om.. Tiden efter mammas bortgång har vart hektisk. I och med att allt läggs på mina axlar. Och trots att jag har min moster och morbror till hjälp så är det ändå jag i slutändan som måste lösa bitarna. Få mitt pussel helt.

Vi närmar oss Gbg, gjort några nödvändiga stopp längst vägen. Sjuk egentligen hur många gånger man måste pissa!Vi började med att äta frukost på Donken i s-tälje. Inte ätit deras frukost sen jag var ett kido, mycket mycket gott! Sen på macken köpte vi Marabou's nya special edition vit choklad med vaniljsmak, alldeles för sötsliskig för min smak. Väder ska man inte klaga på, gråmulet och snö. Perfekt åka bil väder!Nu måste ja nog stanna igen o pussa lite!Hörs lite senare när vi kommit fram, tänkte trösta mig lite med S's hund Ace nu när vi lämnat bort vår egna, Buhu :'(