Fick idag ett oväntat missat samtal från min moster. Det hör inte till vanligheten att hon brukar ringa.. Jag visste direkt vad saken gällde innan jag ens ringde tillbaks.

Det var inte svårt att räkna ut orsaken bakom till varför hon från ingenstans valt att höra av sig. För er som inte hängt med drar jag historien kort: Jag och min mor har inte haft någon kontakt alls sen i början av sommaren, ja sen efter Hampus gick bort.. Det var med en stor klump i magen jag knappade in siffrorna och ringde. Lite skämtsamt sa ja till killen som satt med i bilen - tänk om hon har dött nu?! För det vore så jävla typiskt om inte så vore det ironiskt!- så mycket som folk i min närhet har försökt banka vett i skallen på mig utan att lyckats och sagt just detta: Tänk om du ångrar dig, och inte får chansen att ställa saker tillrätta, att det ska vara försent, att ni kommer att skiljas som ovänner.

Det krävdes alltså ett ynka samtal som inte hör vardagen till för att jag skulle vakna upp och se med klara ögon. Det min moster hade och säga var bara i gott syfte, hon ville inte ha de på sitt samvete - att låtit mig gå ovetande - hon kände som förälder att det var hennes plikt att underrätta mig. Och det är jag ytterst tacksam över!

Och är det inte märkligt att detta kom just nu? Jag hade det nästan på känn att ett nederlag var nära. Efter att öppet ute på Drottninholm  (ja vi var ju på väg till hundöarna) stört tjutit som den svaga bejbin jag är och inför min moster, ja vi grät bägge två. Men det kändes så jävla skönt. Skönt att ha någon som vet och förstår hur jag har haft det, och framförallt vet hurdan min mor är. Älskade och hatade mamma. Det är nära nu. Vätska har kommit in i magen. Levern är svullen. Buksmärtorna hade hon gått med i över 2 veckor. Metastaserna har angripit övriga organ bla lymfköttlarna i halsen som har gjort hennes stämband mer eller mindre förlamade - hon väser som en orm när hon pratar. Den här oron har käkat upp mig i över 2 år. Snart är vårt lidande slut, kvar lämnar hon oss annhöriga att bearbeta sorgen och saknaden.

Tog mitt förnuft till fånga och svalde min stolthet och ringde mamma. Mycket riktigt kunde jag redan innan samtalet var klart återberätta en förkortad version till killen om hur jag trodde samtalet skulle utspela sig. Mycket riktigt. Ingen känner henne så väl som jag gör. Hade gråten i halsen under hela samtalet. Trots vår tidigare dispyt kröp jag till korset, utan att viga mig platt fall, nån värdighet vill jag allt behålla, hur synd det än må va om henne så är jag fortfarande en människa med känslor likt vilken annan människa som helst.

Vi kallpratade lite. Försökte övertala henne om det kanske vore en god idé att åka in akut - för att lindra buksmärtorna. Men självklart avhyste hon det erbjudande med försvar om att hon minsann skulle uthärda natten och kontakta sköterskona i morgonbitti. Det känns så jävla hopplöst att försöka ge någon nåt som inget vill ha. Hade frågat mon moster innan om hon eller någon hade tagit upp nåt om begravning med henne, vilket ingen heller hade gjort. Så jag sket i normer, etiker och vett och frågade rent ut: Jag vill att vi sätter oss ner och pratar om din begravning. Hur absurd det än må låta i andras öron - så kände jag att det var något som behövdes göras. På det svarade hon att hon inte kommer dö knall fall. Varpå jag sa att man vet aldrig, kan det inte vara skönt att ha det avklarat innan, att du får vara med och vara delaktig? Nä, självklart inte. Men jag krävde att hon minsann skulle återkomma efter imorgon och sätta en dag som passar.

Efter det samtalet sprutade tårarna än en gång, nu med besvikelse, frustration och ledsamhet över hur en person kan vara så oansvarigt egoistiskt, och inte låta sig få lindring mot sina krämpor! Hur mycket mer orkar man försöka innan man själv bryter ihop? Mitt svar är många. Man måste bara få landa och samla batterierna mellan gångerna.

Självfallet kastade jag mig på telefonen i ren förtvivlan till min moster. Berättade läget. Hon sa bara att det var strongt gjort av mig att ha tagit det beslutet att ta det steget. Det känns så jävla orättvist att jag själv ska behöva vara den förståndiga av oss två i en mor och dotter relation. Hon sa att hon skulle höra av sig i morn efter att ha pratat med mamma. Orkar inte med att prata med henne själv just nu, är alladeles för uppgiven.

Tur man har en sambo gjord av guld. Han ska få pyssla om med med lite film som vi har hyrt (finns risk att jag somnar) dricka läsk och äta poppisar

Glöm dina bekymmer i morn kommer det nya..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den lyckliga sagan på denna portal har nu lidit mot sitt slut. Har vart trivsamt att blogga här - men nu måste hon vidare.   Till er som följer mig - fortsätt gärna med det här --> http://sarahlamberg.myshowroom.se/              ...

Kan nu presentera min nya hemsida - för er som vill kika in och kolla är adressen här. Det har tagit sin lilla tid, och än är inte allt fixat. Måste få i ordning texterna och så. Men det är en sten som lättat från min ryggsäck i alla fall. Kan nu skr...

  'To my insperation and my shining star'   En tanke som slog mig igår var att sannolikheten för att man ska träffa någon som man passar med minskar när man nöjer sig med det man har. Jag har fullt upp med mitt, träning, driva företag, ta ha...

Om 1 vecka är det dags igen. Är sjuuuukt taggad. Kan inte med ord beskriva ruset som forsar inom mig. Watch out for the bruises..   Ska snart bege mig till arbetsförnedringen och visa upp min affärsplan och budget - de har tydligen inte kunnat öp...

Har preppat mig med ett stort lass pasta på min tallrik. Letat inspiration på youtube - lite musik har ju hjälpt förrut. Let the legs burn! Går och lägger mig med tanken på The Bulgarian Split som nästan skulle kunna va nåt helt annat än va det är.. ...