Fick idag ett oväntat missat samtal från min moster. Det hör inte till vanligheten att hon brukar ringa.. Jag visste direkt vad saken gällde innan jag ens ringde tillbaks.

Det var inte svårt att räkna ut orsaken bakom till varför hon från ingenstans valt att höra av sig. För er som inte hängt med drar jag historien kort: Jag och min mor har inte haft någon kontakt alls sen i början av sommaren, ja sen efter Hampus gick bort.. Det var med en stor klump i magen jag knappade in siffrorna och ringde. Lite skämtsamt sa ja till killen som satt med i bilen - tänk om hon har dött nu?! För det vore så jävla typiskt om inte så vore det ironiskt!- så mycket som folk i min närhet har försökt banka vett i skallen på mig utan att lyckats och sagt just detta: Tänk om du ångrar dig, och inte får chansen att ställa saker tillrätta, att det ska vara försent, att ni kommer att skiljas som ovänner.

Det krävdes alltså ett ynka samtal som inte hör vardagen till för att jag skulle vakna upp och se med klara ögon. Det min moster hade och säga var bara i gott syfte, hon ville inte ha de på sitt samvete - att låtit mig gå ovetande - hon kände som förälder att det var hennes plikt att underrätta mig. Och det är jag ytterst tacksam över!

Och är det inte märkligt att detta kom just nu? Jag hade det nästan på känn att ett nederlag var nära. Efter att öppet ute på Drottninholm  (ja vi var ju på väg till hundöarna) stört tjutit som den svaga bejbin jag är och inför min moster, ja vi grät bägge två. Men det kändes så jävla skönt. Skönt att ha någon som vet och förstår hur jag har haft det, och framförallt vet hurdan min mor är. Älskade och hatade mamma. Det är nära nu. Vätska har kommit in i magen. Levern är svullen. Buksmärtorna hade hon gått med i över 2 veckor. Metastaserna har angripit övriga organ bla lymfköttlarna i halsen som har gjort hennes stämband mer eller mindre förlamade - hon väser som en orm när hon pratar. Den här oron har käkat upp mig i över 2 år. Snart är vårt lidande slut, kvar lämnar hon oss annhöriga att bearbeta sorgen och saknaden.

Tog mitt förnuft till fånga och svalde min stolthet och ringde mamma. Mycket riktigt kunde jag redan innan samtalet var klart återberätta en förkortad version till killen om hur jag trodde samtalet skulle utspela sig. Mycket riktigt. Ingen känner henne så väl som jag gör. Hade gråten i halsen under hela samtalet. Trots vår tidigare dispyt kröp jag till korset, utan att viga mig platt fall, nån värdighet vill jag allt behålla, hur synd det än må va om henne så är jag fortfarande en människa med känslor likt vilken annan människa som helst.

Vi kallpratade lite. Försökte övertala henne om det kanske vore en god idé att åka in akut - för att lindra buksmärtorna. Men självklart avhyste hon det erbjudande med försvar om att hon minsann skulle uthärda natten och kontakta sköterskona i morgonbitti. Det känns så jävla hopplöst att försöka ge någon nåt som inget vill ha. Hade frågat mon moster innan om hon eller någon hade tagit upp nåt om begravning med henne, vilket ingen heller hade gjort. Så jag sket i normer, etiker och vett och frågade rent ut: Jag vill att vi sätter oss ner och pratar om din begravning. Hur absurd det än må låta i andras öron - så kände jag att det var något som behövdes göras. På det svarade hon att hon inte kommer dö knall fall. Varpå jag sa att man vet aldrig, kan det inte vara skönt att ha det avklarat innan, att du får vara med och vara delaktig? Nä, självklart inte. Men jag krävde att hon minsann skulle återkomma efter imorgon och sätta en dag som passar.

Efter det samtalet sprutade tårarna än en gång, nu med besvikelse, frustration och ledsamhet över hur en person kan vara så oansvarigt egoistiskt, och inte låta sig få lindring mot sina krämpor! Hur mycket mer orkar man försöka innan man själv bryter ihop? Mitt svar är många. Man måste bara få landa och samla batterierna mellan gångerna.

Självfallet kastade jag mig på telefonen i ren förtvivlan till min moster. Berättade läget. Hon sa bara att det var strongt gjort av mig att ha tagit det beslutet att ta det steget. Det känns så jävla orättvist att jag själv ska behöva vara den förståndiga av oss två i en mor och dotter relation. Hon sa att hon skulle höra av sig i morn efter att ha pratat med mamma. Orkar inte med att prata med henne själv just nu, är alladeles för uppgiven.

Tur man har en sambo gjord av guld. Han ska få pyssla om med med lite film som vi har hyrt (finns risk att jag somnar) dricka läsk och äta poppisar

Glöm dina bekymmer i morn kommer det nya..

Sitter och jutubar sig lite. Hittade lite för mig rätt obreddmark inom musiken - elektroniskt musik flödar - ja vet! Men skönt att vila öronen på nåt annat än säckiga pipor och gospel..

Som ni nog alla redan vet terroriseras jag av tinnitus och kan bokstavligen känna tjutet inne i örat vibrera ut i kroppen. Så jag tog rådet av läkaren och fixade så att jag nuvera tvingas somna till en skiva. Jag och musik på natten = ej goda vänner! Det ska vara knäpptyst och bäcksvart för att jag ska få någon ro i själen.

Kanske ska byta min celtic songs mot detta:

eller inte.. Haha

Inser nu att det redan är fredag! Dagarna går för fort. Härligt med helg, ja. Men hinner knappt med mig själv längre, och ändå lever jag livets goda som arbetslös! Den ni!

Ibland undrar jag vad jag har gjort i mitt tidigare liv för att förtjäna rollen som hemmafru utan en ring på fingret? Vad går mina dagar ut på egentligen? Bortsett från att stå i köket och serva min karl, förse honom med näringsriktigt käk, hembakat bröd. Den här veckan har jag hunnit med två bak med bröd, gjort egen jordgubbssylt, slängt ihop en ugnspannkaka (en som han så länge har tjatat om), bjudit över Erik och hans sambo och deras lilla chihuahua på middag, strosat runt i stan med Rebecca i diverse inredningsbutiker - gissa om ja vart sugen på att förnya hemmet?! Samt två turer till hundöarna (ja de kan man nästan räkna bort för då har ju vi åkt bil dit) och sen besöket på hunddagiset - som jag gick till. Tog fan inte mer en 15min och knata dit!

Och i morn är det dags att bli kvitt tovorna i burret. Som jag har längtat! Det är alltid lika speciellt för mig att uppsöka min frisör. Han är unik, och bra på det han gör. Funderar på en Gaga lugg, vågar jag verkligen det?

Tänk om det inte klär mig?

Btw hennes nya album ligger ute nu Lady Gaga - Female Intuition ,

fett besviken! Svårt och maxa de två förgående plattorna..

Det fanns en tid för väldigt längesedan. En tid jag ibland kan sakna. Men jag vet också vad mitt syfte hade för verkan. Den uppoffringen kan jag fortfarande vara stolt över.

Idag var det dags för att möta mitt förflutna. Ja det är inte så hemskt som det låter, mer jag som var lite orolig över att klampa in på dennes territoruim. En flicketös jag en gång höll mycket varmt om hjärtat, men som pga mitt handlade orsakade mycket smärta hos oss bägge, man kan säga att det var ett nödvändigt ont. En viss ängslan hade jag inom mig om hur mötet mellan oss två skulle te sig. Samtidigt som jag försökte se det positiva i det hela, att jag enbart var där i Prinsen syfte. Ja, han ska mer eller mindre börja på hunddagis nu.

Fick ett trevligt mottagande av de som jobbade där, hade förväntat mig att det bara skulle vara jag och min fd vän där. Då hade det kanske visat sig få en annan utgång, men även hon höll skenet uppe. Och enligt mina bedömningar skötte hon sig med bravur! Vet ej själv om jag hade pallat stå där och vara tillmötesgående efter det som skedde för flera år sedan. Bådar gott för framtiden om vi nu beslutar oss för att placera lillen där dvs. Det visar bara på en inre mognad, att särskilja på jobb och privatliv. Sånt uppskattas alltid. Vart det bär hän sen får tiden utvisa. Känns lite som att jag själv kommit en bit bort från dagis fasoner och onödiga intriger.

And thats about it for today!