Dagarna går veckor blir till år. Nu är det fan höst. 3 månader sen är det jul - kul! Hatar mörkret, kylan, att träden tappar sina löv, man måste snart ha lager på lager för att slippa frysa ihjäl.

Ena sidan av mig säger att jag vill pynta hemmet till det yttersta, medan min andra bara bojkottar allt som rör traditioner och dyl. Varför är det alltid samma visa varje år. Varje år lovar jag mig strängt och hederligt att detta blir min sista vinter i kalla Sverige, nästa år ska jag steka i solen med en paraplydrink. Varför har jag inte uppnått mitt mål, min önskan?

I vinter har vi en planerad skidresa upp till Åre, kan bli skoj, kan bli förjävligt. Ja, tyvärr så är jag sådan. Splittrad. Hatar att bestämma saker så långt innan, vill liksom ibland lämna nån lucka öppen för bättre förslag. Ja typ sån är jag. Vi ska i vart fall dit med svärmor, killens syskon, killens morbror (som är lika gammal som hans lillebror - invecklat?) och hans fästmö. Och så Prinsen såklart!

Jag vet, och jag känner mig själv så jävla väl, att det är lätt under sommarns stekheta dagar längta till snön och kylan. Måste vart så. Nåt annat svart har jag inte på det. Hade hellre legat i solen som sagt.. Men nu är det bestämt, och det är bah och hänga på. I värsta fall får jag ockupera bastun och servera mig själv paraplydrinkar iförd solglajor och strandmössa!