Gårdagens traumatiska upplevelse kom att spegla hur min dag idag har vart.

Det känns som att min barriär jag byggt upp, alla känslor jag skamset gömt undan fick komma till sin rätt igår. Helt oprovocerat vaknade jag upp förhållandevis tidigt, med tanken på att jag stängde ögonlocken runt halv 4! Gråten den fanns redan innan jag börjat min dag. Med tårararna rinnandes längst med kinden försökte jag precis som jag alltid annars gör. Slår en drill. Sätter på kaffet. Plockar undan saker som ligger på fel plats. Men enda skillnaden nu var att gråten var med mig.

Varför gör det så ont i kroppen när man gråter? Ska inte tårarna representera rening? Är de inte till för att skölja bort skit? Inte undra på varför jag så sällan fäller tårar. Vetskapen om att man ska bli ett vrak efter gör att jag motstår den annars rätt naturliga processen.

Slemhinnorna i näsan täps igen, ögonlocken svullnar, värk runt ansiktet och i huvudet, strålar ner i nacken, ryggen, benen. Man blir trött. Utmattad.

Ett tag i morse trodde jag inte att jag skulle palla med ett besök hos frisören. Men att få komma dit och för en kort stund glömma gjorde mig nog bara gott. Ja, jag tror jag behöver många fler såna små smultronställen.

Jag valde bort att beklämma mig över mitt öde gällande min mor inför min frisör. För visst är det så vi gör, låter bli att visa oss veka, svaga och mäsnkliga inför obehöriga? Fast det är kanske just det som vi behöver? Visa oss svaga, och inte låta alla tro att varenda kotte är byggd av metall och vadagen är inprogramerat med en driv rutins skiva?!

Mina förväntningar för kvällen och kommande dagar ligger på noll just nu. Jag får ta en dag i taget, mycket mer än så orkar jag inte. Fan, hunde måste ut och det öser ner. Hmm kanske kan gå ut och gråta en skvätt nu när tårarna ändå inte syns, och man behöver inte skämmas..