Inte långt kvar tills bröstcancer kampanjen går av stapeln, just rosabandet har fått en speciell låda i mitt arkiv.

Det är märkligt vad vi ibland är kapabla till att minnas. Det är nu 3 år sen mamma insjuknade. Jag minns exakt hur vardagen och livet såg ut då för 3 år sen. Hon hade fått sin diagnos, behandlats. Ringer mig när jag är på jobbet och meddelar att hon kan få bli kvar längre än räknat på hospis pga komplikationer. Jag bryter ihop och faller handlöst i en av kollegornas famn och paniken inom mig var ett faktum. Snäll som han var erbjöd han mig skjuts till KS. Som bara låg ett stenkast från mitt jobb.

Ringde S, som släpper allt hon har och möter upp mig utanför. Mamma vart glad av att se mig, tror även hon vart glad över att jag hade någon axel att knyta an om så behövdes. S har fått ta del av mycket i den här resan. Hur mycket kan man egentligen kräva av ens vän att finnas där? De har ju också sina egna liv vid sidan av, och man kan ju heller inte ringa ner de så fort barriären brister?! Nu är hon bosatt betydligt längre bort och det gör ju sitt. I alla fall i mitt fall. Ibland önskar jag att hon fanns ett telefonsamtal bort. För även om man har ett par stöttepelare omkring sig så kan även de behöva få lite andrum.

Hoppas så många som möjligt kan vara med och bidra inför den kommande kampanjen. Jag själv köper alltid deras rosa bandet pins, som pryder min jack krage. Det borde fler göra!

Försökte mentalt förbereda mig för besöket. Göra sken för att allt är bra. Inte fälla några tårar. Allt för att skydda mamma.

Jag var så borta i skallen att jag hoppade på fel buss, tog 4:an istället för 3:an. Varpå ombord på bussen vart osäker och frågade om den stannade vis sös. Nix. Plinga och hoppa av nästa station.

Det är alltid jobbigt inför dessa besök. Än värre är det att sitta med, tyst som musen. Vågar inte släppa blicken alltför ofta, eller låta tankarna tänka på scenariot som utspelar sig där inne i de vita rummen. Blockera. Blocker. Blockera. Det är min strategi. Att gråta inför mamma har jag inget problem med, men jag måste visa mig stark inför henne nu. Kan inte betygna henne mer, hon har det nog som vidrigt som det är.

Tiden rann iväg och klockan han bli lunch dags, dock var vi inte klara så vi fick ta en fika och återkomma. 3 bra saker fick jag ut av besöket.

1. Prata med hennes läkare, som inte kunde säga nåt annat än det de sagt till min mor. Fick även lägga min syn på saken - för jag vet att om fler folk runt omkring henne säger samma sak, inser hon till slut. Måste bara få fler att få henne att inse vissa saker. När mamma lämnade rummet kom floden. Kunde inte hålla igen mer. Fick papper att torka bort tårarna från kinderna med. Men ja, de som jobbar där - de är så himla förstående. Skulle själv aldrig palla med ett sånt yrke! Se andra människor lida - och själv kan man inget göra för att ändra på det.

2. Få tid hos en kurator. Jag har insett mina begränsningar. Få proffisionell hjälp när det är en sån här unik situation jag befinner mig i, den möjligheten måste jag bara ta. Kan inte lasta allt på min sambo, han ju just "bara" min sambo. Och ska leva med mig ett tag till. Jag gick hos en alldeles i början - då jag var i akut chock. Var även på ett samtal tillsammans med mamma, men allt var så nytt, så främmande att jag avstod fler sånna. Ansåg mig kunna reda mig själv. Sen har man hittat genvägar som fått livet att fungera. Nu behöver jag min krockkudde för att överleva själv. Varför välja att avstå då? I och för sig är jag en motståndader till att söka psykvård - och jag har mina erfarenheter från de också. Men om dessa är unikt utformade för just cancer patienters anhöriga kan det vara värt att i alla fall pröva. Men jag bibehåller fortfarande min syn på människan!

3. Snackade om anhörigpenning. För att få det krävs intyg från läkaren, vilket nog inte kommer vara några problem. Men hör på den här: Mamma måste kontakta f-kassan och be om det. Alltså inget läkarna kan stå till tjänst med. Ruttet, riktigt jävla ruttet! Att man som skjuk ska behöva åta sig saker som stjäl kraft som bättre är att lägga på sig och sitt välbefinnande. Blickar jag tillbaka på förra veckan kändes det som att slutet var extremt nära, för nära för att jag skulle kunna acceptera det. Nu har det gått några dagar. Återupptagit kontakten med mamma. Träffat henne. Känns faktiskt mer ok nu. Nu kan jag acceptera mer. Även om jag adrig helt och fullt ut kommer bli överens med mig själv om den saken, så känns det bra.

Ännu en bra sak för självkänslan - sms min moster om mitt besök. Känner att jag kan inte skjuta bort hjälpen som erbjuds. Kan inte visa mig stark - även om jag alltid sagt att ensam är stark - så är detta ett exeptionellt undantag!

Nu tänkte jag försöka ha lite helg, med allt vad det innebär. Killen anländer stra. Då ska vi åka och storhandla. Min frys börjar se mager ut   

Sista natten själv avklarad, ikväll kommer killen hem. Mitt i allt råkar det finnas saker som bubblar hos oss bägge. Saker som egentligen inte borde få sånt stort ljus och uppmärksamhet. Inte nu.

Min emotionella bank är tillfälligt stängd för uttag, tillsvidare. Jag måste med de få bitarna jag har försöka hålla ihop mig själv. Vara stark. Härda ut. Egentligen borde inte skitsaker få ta så stor plats i vardagen. Men jag antar att man är upplagd för att reagera som jag har gjort mer när man är helt slutkörd i kroppen och knoppen.

Sitter och dricker mitt morgon kaffe, lyssnar på låten här nedan. Tänker på mamma. Tänker på den dagen hon inte finns mer. Tåra