Självömkan eller ej. Tänkte ta mig friheten att plita ner några jävligt bittra rader. Mitt internet är cp! Har inte kunnat surfat runt likt den ritual jag alltid annars på morgonkvisten har.

Igår var jag som sagt iväg till hospis. Rönka skallen. Undrar va de ska hitta där, några löst sittande skruvar i ett alladeles för stort vakum? Nä, skämt o sido. Må vara blond och ljushuvud, men i grunden är jag brunett!   

Lider ju som sagt av diverse fobier, vem fan va han som kom att människan ska behöva genomlida ett liv med just fobier? Nu är mina tur nog lätt lindriga, dvs jag själv kan påverka de genom att undvika mig att utsättas för de.

Tack vare att det var så många russin före mig i kön slapp jag "betala" och fick gå in i rummet direkt. Låste in alla mina pinaler och tog av mig tuttkassen, topless yeah! Just nu i detta allvar känns humor som ett bra sätt att bemöta de svåra och det som känns jobbigt. Enda kruxet var den lilla länk jag på insidan av tänderna i underkäken han, samt det lilla glittret som pryder min ena nippel - de sitter där de sitter sa jag. Ja de flesta med liknande saker brukar inte känna nåt sa läkarn..

Fick lägga mig ner på skenan som skulle rulla in mig i cylindern, läkarn satte in en nål - skulle sedan få kontrastmedel inkört i venen - var ju tvungen och fråga om det kändes, ja kontrasten som trotsallt är magnetiskt, och om det hade nån färg, har inbillat mig att kontrastmedel är röd/violett. Men icke!

Well well.. Hon tröck på knappen å så rullades jag in i tunneln. Tänkte genast när jag ens klev in i rummet att där kommer jag aldrig palla o ligga i 60 min! Blixt stilla. Jorasåatteh... Det gick. Låtsades som om det vore ett solarium jag befann mig i, utan de violetta strålarna och med mekaniska knackningar som överröstade ljudet i lurarna jag hade på mig. Höll panikartat i larmknappen, kändes tryggt, men jag avfyrade aldrig en signal, uthärdade hela min vistelse där i.

Postar en bild så ni förstår vilken oro som infann sig där - ser ju livsfarlig ut, en rymdkapsel!

Och med tanken på allvaret med min mor kan jag därför inte lägga detta på henne, hur mycket jag än skulle vilja det. Hon behöver inte det. Hon behöver få tro gott om allt den lilla tid hon har kvar. Inte behöva oroa sig som leder till stress in i det sista. Nej! Så det är bara jag i det här, ja och sambon förstås. Hur mycket han nu pallar?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den lyckliga sagan på denna portal har nu lidit mot sitt slut. Har vart trivsamt att blogga här - men nu måste hon vidare.   Till er som följer mig - fortsätt gärna med det här --> http://sarahlamberg.myshowroom.se/              ...

Kan nu presentera min nya hemsida - för er som vill kika in och kolla är adressen här. Det har tagit sin lilla tid, och än är inte allt fixat. Måste få i ordning texterna och så. Men det är en sten som lättat från min ryggsäck i alla fall. Kan nu skr...

  'To my insperation and my shining star'   En tanke som slog mig igår var att sannolikheten för att man ska träffa någon som man passar med minskar när man nöjer sig med det man har. Jag har fullt upp med mitt, träning, driva företag, ta ha...

Om 1 vecka är det dags igen. Är sjuuuukt taggad. Kan inte med ord beskriva ruset som forsar inom mig. Watch out for the bruises..   Ska snart bege mig till arbetsförnedringen och visa upp min affärsplan och budget - de har tydligen inte kunnat öp...

Har preppat mig med ett stort lass pasta på min tallrik. Letat inspiration på youtube - lite musik har ju hjälpt förrut. Let the legs burn! Går och lägger mig med tanken på The Bulgarian Split som nästan skulle kunna va nåt helt annat än va det är.. ...