Söndagar är våra "livsnjutar dagar" och igår var det ju söndag. Alltför ofta kommer matmonstret till mig och ger mig inget annat än sug och hunger, men utan någon som helst aptit.

Sömnen tog ut sin rätt även igår, som jag skrev i förra inlägget kom vi aldrig iväg. Ja det var ju inte hela världen kanske. Men jag funkar som så, att b e s t ä m m e r man nåt ska man fan hålla det, annars tär det på min karma. För jag är en väldigt princip fast person, håller man inte vad man lovar sänks trovärdigheten om mig i andras ögon. O det är inget en stenbock trivs med, handfasta slag, raka rör, utan krussiduller!

Mitt humör har vart allt annat än på topp, stundtals åker jag in i min egna värld, blir sittandes där tills killen frågar - Hur är det? Varpå jag svarar - Va, vadå? För mig är det ju inget speciellt, inte heller är det konstigt att jag faller bort för en stund för att tänka. Jag tror det är nyttigt och tänka lika onyttigt kan det även va om man i sina tankar inte hittar ett slut. Och det är väl där jag befinner mig, en återvändsgränd utan slut?

Jag ser mig själv som en strak individ, en kämpe som sällan ger upp. Men nu vet jag fan inte vart jag ska placera mig längre, härskarinnan har mist sin tron, ett nederlag. Allt blir lidande runt omkring mig, vänner, familj, skola. ALLT. Hur mycket jag själv inte vill att min rådande situation ska påverkas av hur jag handlar, blir det ändå bara fel. Känner mig tom och likgiltig, som gb's glassbli fast utan vare sig glass eller den tondödande melodin som ska locka till köp. Bara en blå, futtig glassbil, som tuffar runt utan mening eller mål.

Trodde inte att jag skulle ta det så hårt efter besöket på sjukan förra  veckan med lilla mor. Jag känner mig handlingsförlamad, och vill inget annat än sova. Aptiten, ja what about it.. Har alltid förespråkat för alla de som på ett eller annat sätt råkat ut för det 1 gång, aldrig blir fri, hur frisk man än blir. En skadad gen i vårt dna som förföljer oss till döden, har man en gång haft ätstörningar har man lättare att halka dit igen. Min störning nu är att jag känner avsmak för osande varor som behövs stekas, dvs all föda jag förtär. Inget frosserisug av sötsaker, kaffe i kopiösa mängder, hoppar 1 måltid. Helt medveten är jag också! Men det går liksom inte att påverka. Och allt eftersom tiden går, byggs kakan på, först en botten, sen lite sylt, grädde, ett mellan lager, mer sylt, mer grädde. Ju högre kakan blir ju mer ångest ger det mig att ens vilja försöka ta i tu med de olika komponenterna, för det känns så jävla omöjligt att ens ge det en chans, jag inser att det är kört, utan att ha försökt. Jag lever som ett moment 22.

Så.. Även om vi igår mättade mina craveings med färska räkor, vitlöksbaguette, avokado så känner jag likadant idag som igår. Det tär på mig att se på hur mycket killen ställer upp för mig, han vill göra allt för att jag ska vara tillags, men behövs det verkligen? Samtidigt som jag uppskattar hans tappra försök att göra mig tillfreds. Jag vet nog också med mig, innerst inne, jävligt långt inne, att skulle han inte ta på sig rollen som räddaren i nöden, skulle livet kännas en aningen mer misserabelt. Men när passerar man gränsen till att manupulativt utnuttja folk i en bättre ställning? Har jag hamnat där? Övertygad om att många tar tillfället i akt att spela med sina krokodiltårar för enkel egen vinnings skull.

Tack för allt du gör för mig, din ork att stå ut med mig. Puss min lilla prins! 

♥♥