Igår var jag som sagt med mor hela dagen, hon hade verkligen sett till att dagen togs till vara på!

Allt känns så overkligt på nåt sätt. Overkligt på det sättet att man själv vägrar tro på den bittra sanningen om att hennes dagar är räknade. Man funderar en hel del, men inte så mycket under tiden man faktiskt är där och hjälper till - det är som om det var det mest naturliga av allt. Det var en aningen konstigt att behöva tvätta hennes kläder, det är ju nåt som hon har gjort åt mig (fram tills ja var 13, sen kunde det ske nån enstaka gång). Eller en sån enkel sak som att ställa sig på stolen och byta gardiner, inte ens det tillåter hennes kropp henne att göra!

Mamma hade i vart fall haft orken att förbereda lunch - kålpudding! Gott! Jag beundrar verkligen hennes kämpar anda, hon vägrar ge upp, fast ändå inser hon sina begränsningar i vad hon klarar av att göra. Det känns jävligt jobbigt att behöva stå vid sidan av och se på hur hennes kropp förtvinar bort. Nu kan man tydligt se kroppsliga tecken och förändringar på att cancern har ett järngrepp om henne. Håret har hon vart utan länge, så det är ingen värdslig sak, utan det är alla de där små grejerna som kommer krypandes. Tex, att hon inte kan böja sig ner för att trä på sig strumpor, behöver utrustning i badrummet/toaletten för att kroppen inte klarar av att bära henne. Vila är sällan nåt min mamma har sysslat med, hon har alltid haft många järn i elden, sällan hon sitter still. Successivt tynar hon bort och cancern den tar kontrollen över hennes liv. Det är den som bestämmer vad hon får och inte kan göra, även om har styrkan i sig börjar vi nog se slutet på denna hemska saga.

Igår när vi satt och fikade efter att ja hämtat upp sista lasset från tvätten kom en fråga från henne om hur jag ser och tänker kring allt det här. Vi som ALDRIG pratar öppet om känslor, men nu kom det. Jag var tvungen att ta emot hennes förbättring, och besvara med några kloka ord. Utan att vända taggarna utåt, som jag lärt mig att man ska göra.

Visst är det jobbigt, sa jag till henne, att stå vid sidan av och se på, men man får inte glöma bort att just nu lever du och då får vi utgå från det, vad som händer sen får jag ta tag i då, inget som jag eller du ska gå och behöva oroa oss för nu, ingen mår bättre av att hålla på att tänka, man mår bara sämre. Tårarna var inte ens nära. Det var ungefär som att jag hade pluggat in den frasen i förväg, föll sig helt naturligt. Jag vill skydda min mamma från allt jag kan, det är mänskligt. Hon har nog så mycket att bära på själv. Jag reder mig själv på annat håll. Inför henne ska jag vara stark. Jag måste.

Hon avslutade med att säga att hon hittat en samlingsplats för olika begravnings byråer, och att hon gärna ville se över låtvalet för eventuella byten. Självklart ska du  få göra det, tänkte jag för mig själv utan att säga nåt.

Nånstans inom mig vill jag bara pressa henne till det yttersta, ja så att hon inte saggar ihop och låter sig ge hän åt cancern, men jag inser också vilken hemsk handling det vore av mig att utsätta henne för nåt jag vet att hon inte klarar av. Det är ju självklart att man vill det! Jag kan inte se varför man inte skulle vilja det? Jag tycker det är svårt att försöka ratta in mig efter henns besvär, som när hon jämrar sig över hur trött hon är, och hur lång tid allting tar för henne. Istället försöker jag väl bara vara neutral och besvarar hennes klander med att du har väl ingen tid att passa, varför ska du då stressa? Fastän jag vet att det inte har nåt med det å göra utan endast hennes sjukdom och medicinernas biverkningar..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den lyckliga sagan på denna portal har nu lidit mot sitt slut. Har vart trivsamt att blogga här - men nu måste hon vidare.   Till er som följer mig - fortsätt gärna med det här --> http://sarahlamberg.myshowroom.se/              ...

Kan nu presentera min nya hemsida - för er som vill kika in och kolla är adressen här. Det har tagit sin lilla tid, och än är inte allt fixat. Måste få i ordning texterna och så. Men det är en sten som lättat från min ryggsäck i alla fall. Kan nu skr...

  'To my insperation and my shining star'   En tanke som slog mig igår var att sannolikheten för att man ska träffa någon som man passar med minskar när man nöjer sig med det man har. Jag har fullt upp med mitt, träning, driva företag, ta ha...

Om 1 vecka är det dags igen. Är sjuuuukt taggad. Kan inte med ord beskriva ruset som forsar inom mig. Watch out for the bruises..   Ska snart bege mig till arbetsförnedringen och visa upp min affärsplan och budget - de har tydligen inte kunnat öp...

Har preppat mig med ett stort lass pasta på min tallrik. Letat inspiration på youtube - lite musik har ju hjälpt förrut. Let the legs burn! Går och lägger mig med tanken på The Bulgarian Split som nästan skulle kunna va nåt helt annat än va det är.. ...