Så sjuk att jag inte finner nåt bättre ord att beskriva det som sker runt mig just nu. Det är bara så sjuk att det är inte sant.

Varje telefonsamtal som kommer från min mamma nu väntar jag bara på att hon ska säga att det är nära nu. Idag ringde hon för att kolla med mig vilka dagar jag ska vara med henne i veckan. Hon sa även att hon känner sig betydligt sämre. Hon hade mestadels bara legat och vilat idag. Knappt orka äta maten som min moster hade lagat. Det känns som att slutet är väldigt nära nu. För nära för att jag ska vara redo. Vi har ju precis kommit igång med planeringen för det sk närståendepenning. Och alldles där i början om när det kom på tal så var hennes tillstån så pass bra att mamma nästan avfärdade det, ungefär som att hennes liv skulle ta slut i morn. Men på bara någon månad har allt raskt försämrats. Och vi vet inte alls hur långt det är kvar.

Pratade lite snabbt med min morbror i fredags. Berättade för honom att jag hade fått uppfattningen om att mamma gärna hade velat träffa mormor en sista gång. Och han tog på sig den biten direkt, skulle kolla upp möjligheten att ta det redan nästa helg (altså nu i helgen). Jag gillar när folk förstår det självklara i saker, hatar att be om hjälp. Men han förstod allvaret i det hela.

Allt är som en enda jävla sörja nu. Killen är borta på traktamente i Umeå. Mamma blir allt fortare sämre. Jag orkar knappt med med själv längre, eller sköta vardagen - vilket är så få saker som att gå ut med hunden, ge honom mat, laga mat till mig själv, eller att komma ihåg att äta, och om jag kommer ihåg att äta så behövs det diska. Lägg då till insomningsbesvär pga tinnitus, dåligt minne. Stressen över att hitta ett jobb för att komma på fötter ekonomiskt. Men en sak vet jag: Och det är att det som inte dödar mig gör mig starkare, vill inte påstå att jag vart med om nåt liknande förr. Men nog så mycket för att veta att jag kommer klara detta. Kommer va jävligt tufft, kommer kännas svårt under en mycket lång tid. Men va fan, jag är inte ensam om detta, fler människor går bort i cancer och lämnar sina anhöriga efter sig.

Se bara på Krigar Prinsessan Sabina hittade henns blogg precis i början av att mamma insjuknade (3 år sen), hon kämpade  för sin överlevnad oerhört länge med tillslut orkade hon inte mer. Hon hade 2 små barn en fantastisk man och en väldigt fin familj. Nu nåt år senare lever familjen vidare i den mån det går, även om sorgen och saknaden är stor. Men livet fungerar så, det måste det. Om inte annat så för barnens skull gör man det. Och jag då som inte har några barn att leva vidare för, är hunden och sambon skäl nog att "orka"? För visst är det så, man letar altid efter olikheter i andra, saker som inte kan stämma övernes hos en själv. Vad är egentligen livet värt att leva för? Och hur mycket av en själv är man berädd att betala? Den kostnaden som sorgen tär på ens själ? Kan man någonsin bli reparerad och fullt återställd? Vill man bli som man var innan? Ja, frågorna slutar aldrig att ploppa upp.. Eller vakna upp av att 5 år har gått och inse att man har levt i en bubbla under alla de 5 åren, skaffat barn som man missat ta del av deras framsteg i livet etc..

Minst av allt jag vill just nu är att under de kommande dagarn jag är hos mamma är hitta henne död i sängen när jag kommer på morgonen. Det är verkligen något jag inte vill vara med om! Tunga tankar som tynger mitt hjärta.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den lyckliga sagan på denna portal har nu lidit mot sitt slut. Har vart trivsamt att blogga här - men nu måste hon vidare.   Till er som följer mig - fortsätt gärna med det här --> http://sarahlamberg.myshowroom.se/              ...

Kan nu presentera min nya hemsida - för er som vill kika in och kolla är adressen här. Det har tagit sin lilla tid, och än är inte allt fixat. Måste få i ordning texterna och så. Men det är en sten som lättat från min ryggsäck i alla fall. Kan nu skr...

  'To my insperation and my shining star'   En tanke som slog mig igår var att sannolikheten för att man ska träffa någon som man passar med minskar när man nöjer sig med det man har. Jag har fullt upp med mitt, träning, driva företag, ta ha...

Om 1 vecka är det dags igen. Är sjuuuukt taggad. Kan inte med ord beskriva ruset som forsar inom mig. Watch out for the bruises..   Ska snart bege mig till arbetsförnedringen och visa upp min affärsplan och budget - de har tydligen inte kunnat öp...

Har preppat mig med ett stort lass pasta på min tallrik. Letat inspiration på youtube - lite musik har ju hjälpt förrut. Let the legs burn! Går och lägger mig med tanken på The Bulgarian Split som nästan skulle kunna va nåt helt annat än va det är.. ...