Den 4:e är det 5 månader sen mamma gick bort. Datumet kommer ständigt leva med mig, och det är alltid med blandade känslor jag känner inför stundande dag.

Just nu känner jag mig som stålkvinnan, vem hade orkat gå igenom all missär jag har fått uppleva? Vem hade haft kraft över att stå ut och och se ljuset i tunneln? Vem hade klarat det, om inte jag? Det har hänt så sjukt mycket inom loppet av 5 månader att jag bara kan skratta åt det. Inget förvånar mig längre. Kan inget annat än att vara road åt situationen i sin helhet. Singel, föräldrarlös, snart arbetslös. Wiho!

Känns väldigt bra att singellivet börjar ta form. Med det menat är att jag med törst suktar efter att fånga in några rediga och köttiga mans stycken. why? Jo, för det är så himla kul! Minnen för mig tillbaka för ca 2½ år sen, livet var på topp och jag mådde som en gudinna! Dit vill jag igen. Inga förpliktelser, inga måsten, inga missförstånd! Bara vara sig själv. Jag vill höja tummen för lösaktiga förbindelser, de där små guldkornen i vardagen som får vilken annars rätt så grå dag att skina. Just de jag är ute efter. Nu får ni inte misstolka mig här, men vi människor behöver intim närhet.

Och framförallt så har vi sommaren som stundar i knutarna, mer hud fläks ut. Nästan lite provokativt kan jag tycka, så där ofrivilligt och glödande hett. För nära att bar hud snuddar vid min. Svett. Det är med öppen famn jag välkomnar sommaren och allt vad den har att erbjuda!

Börjar komma på rätt köl hemma också. I 1 vecka lite drygt har jag levt jämte  med wellpappen. Sängen är på sin plats, dvs alla bitar är nu ditmonterade. Hur har det undgått mig att det är såå roligt att montera ihop möbler? Varför har ingen sagt detta till mig tidigare? Skaffa en skruvdragare nu säger jag bara!