Lyssnar på Takidas låt Curly Sue (min favorit för övrigt) Den har jag släppt många tårar till. Den har en djupare historia för mig, minnen från förr kommer upp och nu känns allt som va så bra plötsligt inte lika bra.

När jag hörde den för första gången för lite drygt 3 år sen, kände jag att den passade så väl in i min livssituation. Ung, påväg in i vuxenvärlden, nygligen lämnat boet för att bygga upp ett eget hem. Och mitt i allt som händer lever jag med vetskapen om att min mors dagar var räknade. Detta var 3 år sen, då levde hon nästan precis som vilken annan frisk människa som helst. Då hade inte cancern hunnit deformera hennes yttre, håret var fortfarande kvar, ja hon såg ut precis som vanligt.

Men alldeles kort därefter, under sommaren tror jag. Började hon sakterligen förvandlas. Vart tvungen att raka av sig håret, skaffade peruk, tvungen att hålla sig undan för solen.

Och i samband med mammas begravnining fick jag höra från en väldigt god vän till mamma att hon så gärna hade sett fram emot och åka på en "sista resa" med mig till Thailand. Varför mamma? Varför var du inte stark och höll ut?

Tårarna trillar ner medans jag skriver, sitter på jobbet och bryr mig väldigt lite om i fall någon skulle se mig så här.