Visst är det enkelt och inse att hästen är borta när boxen är tom? Frågan är bara om man någonsin ger sig ut och leta efter den på nytt? Eller sadlar om helt?

Jag har länge levat och trott att mitt liv ska ha sett ut på ett visst sätt. Gång på gång kommer det motgångar och som med lite tur avlöses med lite framgång. Dålig karma? Alltid försökt att sträva efter att bli bättre, jobba med mig själv. Och det är nog egentligen först nu jag börjat känna av en förändring. Ett bättre jag! Hur fantastiskt är inte det?

Att ett nederlag skulle hindra mig från fortsatt strävan upp till toppen hör inte till sannolikheten. Tvärtom! En sporre utav dess like! Det finns så mycket jag skulle kunna gråta mig till sömns för, att världens alla orättvisor drabbat mig gång på gång. Att jag inte ser något ljus i tunneln, bara ett evligt mörker.

Allt jag fått uppleva den senaste tiden har fått mig att tänka om. Att vill jag bara se  en oas av hopplöshet, ja då tillåter man sig själv att stanna kvar i apstadiet - man kommer inte vidare i livet eller med sig själv. Stannat upp. Tagit mig tid. Laoborerat med mitt inre. Konstaterat att det är bara mig och min inställning till hur jag väljer att bömöta världen. Jag bestämmer. Jag väljer hur jag vill att det ska vara. Det om något är väl en så mycket mer fantastisk känsla, behaglig att leva jämte med!

Jag unnar mig därför en bättre insikt i livet, lyckan kommer lyckan går lyckliga den som lyckan får. Och fram tills dess tänker jag inte hänga läpp, ta dagen som den kommer, njuta till fullo av vad livet har att erbjuda.

I belive in.. Att vi människor möts av olika orsaker, att var och en av oss samtidigt fyller en funktion hos den andra. Vissa pusselbitar håller längre, andra var bara menade att