Vi blev väckta runt halv 5 tiden i morse. Lill killen som hade fått sova ännu en natt i sängen, fast nu med både husse och matte, började rumsterera runt. Gny och ha sig.

Det är en otrlig trygghet för mig att ha vår lilla kille, är så fruktansvärt rädd för så många olika saker. Som i förrgår tex.. När killen va borta på traktamente och jag skulle rasta jycken för sista gången innan natten. Stod det en bil parkerad vid gatan. Såg att det satt en person i bilen. La inte mycket tid på att reflektera över det. Men så helt plötsligt när vi är klara och påväg in, startar bilens motor och lamporna tänds. Och jag blev som förstummad av rädsla. Hatar att vistas ute själv i mörker. Livrädd för att bli påflugen av nåt sajko. Hur ofta händer det i realiteten?? Jo visst händer det, sånt man läser i tidningen, ser på tv och hör på radion. Så här lever jag med tanken ständigt om att det kan inträffa. Vill inte påstå att jag har ett förflutet som kan bekräfta mina farhågor, bara ett otroligt "dum-sunt" förnuft. Tror min skalle har blivit kvaddad av alla löp!

Åter till i morse.. Det är ingen dröm att vakna upp så tidigt.  Dels trodde jag mig höra en grannes barndalarm, ve och fasa över att brinna inne (kunde lika gärna vart en väckarklocka), påpekar min oro för våran egna - kanske dags att byta batteri i den.. Samt att Prinsen bökade runt i sängen - oftast gör han så när det är dags och kissa, men detta var med en touch av änglsan.. Vad vi tror i alla fall. De går ut och jag stannar kvar i den varma sköna sängen.

Killen kommer upp efter turen med lillen. Berättar smått uppgiven att det luktar rök i hissen. Genast fick jag sprutt. Glömde klä på mig. Svirade in mig i morgonrocken, på med flipflop, lämnade hunden kvar. Går upp  de 2 trappor som återstår i huset och sniffar, för att härleda lukten. Inget utslag. Clear! Går sedan ner mot mitt plan, ingen lukt där heller. Ja, då kan det inte vara på nåt av de planen.. Dumt kanske av mig att lämna hunden. Men fattade det beslutet grundat på att all röklukt kom från hissen! Så jag går ner alla trappor. Känner ingen rök. Förns jag på bottenplan öppnar hissen, och känner den fräna lukten. Konstigt! Hade det vart någon som fjuttat på nåt brukar det alltid finnas spår kvar av en pryoman..

Möter upp killen som är ute. Vi går runt huset, rannsakar byggnaden. Från topp till tå. Inga tecken på att det skulle vara i någons lägenhet. Nu är jag inget proffs. Men ett hum om hur det ser ut när det brinner har jag allt! Var ju knappt 1 år sen det brann i huset en bit bort från oss, nåt jag också kunde blicka utifrån min balkong.. Vi larmar 112. Jag går upp för alla trappor och svidar om till en annan klädsel. Slår på kaffet. Ger hunden sin mat. Går ner för trapporna. Rätt sjukt att jag tog det med ett sånt lugn ändå.. Men tyckte läget var under såpass stor kontroll. Där ingen av oss var i fara. Efter ett tag kom läckerbitarna i full mundering. Fan brandmänn är heta! Hehe.. Kändes som ett litet överdrivet pådrag, 2 brandbilar och 1 snutbil. För vadå? Jo för att nån klantig jävla tattare som antagligen inte vart i sina sinnesfulla bruk och tappat glöd/fimpat ciggen så att den hamnat mellan hiss schakten.. Jävla nolla! Denna gång hade vi tur och kom lindrigt undan, men vem säger att nästa gång blir så? Det är fan i mig otroligt. 2 gånger har de vart här under loppet av 1 månad. Var ju inte alls så längesen jag vart väckt av att sirenerna stod och tjöt mitt utanför! Jävla nuthead's asså! Det måste ha känts en aningen löjligt för de och börja sin morgon med att släcka en glöd som antagligen bara låg och pyrde lite lätt. Skulle ja va en polis, brandmann what ever, så skulle jag bara gör det för adrenalinets skull. Vill ha action, blod, trauma, tragedi, kaos. Sånt är värt och kämpa för. Fan de kunde lika gärna bett mig göra det så kunde jag ha fått tagit på mig äran!    Ärsch, jag va nöjd av att ha fått börja min morgon med att se en drös rediga karlar bära tunga verktyg. Meow! Killen vart nog lite små stött, men var sen när allt var avblåst lite lätt retsam mot mig.. Jaja.. Inte lätt!   

Och eftersom att jag var så fylld av liv efter detta fina sätt att bli väckt på kunde jag inte förmå mig själv att gå och lägga mig. Vi drog till bageriet och köpte dagsfärska frallor. Nom nom! Åh jag bara älskar att göra såna där spontana saker! Va lite orolig över att mitt liv skulle begränsas utav hunden. Tvärtom, det berikar! O han gillar att följa med oss på våra resor. Aaw lill ponken, börjar bli stor kille nu!

Hade en gång 2 par trosor som hade samma tryck som rubriken lyder. Införskaffade mig de vid nåt besök i Amsterdam. Förträffligt trevlig stad. Men nu är det inte mina val av underbyxor vi ska måla upp på tavlan..

Det är förjävligt och vara 25 bast och livrädd för vissa saker. Jag vet inte riktigt hur jag ska komma till bukt med dessa rädslor. Fast än jag vet att de är naturliga i våran vardag och skulle med största sannolikhet aldrig drabba mig. But still.. Det är åska/blixt väder, ormar, höjder., trånga utrymmen (livrädd för att dö i en hiss/båt) Nu råder ett enormt mörkt och elakt moln över mitt hustak. Och jag vet helt ärligt inte om jag törs ta ut lill killen på en kiss tur innan killen kommer hem. Så desperat att jag var tvungen att posta en ny tråd på vovve.net. Patetisk är rätt svar! Fick tipset om att ta en klunk vin. Sagt och gjort. Nu har jag pavan på kylning, samt beställt hem ännu en. Det vankas fylla ikväll? Eller bara en uns av inner peace?

Det är förjävligt. Det råder inbördeskrig där ovan. Låter som rutorna ska spricka. Skynda dig hem, vill ha en famn och krypa in i!

Men tills dess att du kommer och lugnar mig öser jag feeeting fet elektro med massor av bas, så lillen inte ska bry sig om ovädret där ute.. Tur att han är så lättlurad, en annan gör snart ifrån sig i byxan av skräck .

Hade jag haft en bösse hade jag pangat tillbaks!! 

Skrivet idag iom att min vaio dog igår

Jisses, tiden den bara springer iväg. Hinner knappt smälta min mat förns det är dags att tugga i sig nåt nytt. Varför lever vi i detta stress samhälle kan man ju undra?!

Nu har vi haft vår kille i 1 hel månad, crazy crazy. Kan väl bara säga att rutinera med uträttning av behoven börjar ge med sig. Nån enstaka olycka då och då. Oftast i samband med att han har lekt, och mitt i leken blir aktut kissnödig och gör ifrån sig utan att vi hinner med. Men oftast gör han ifrån sig på gräset här utanför. Japp, det är hans gräsmatta, vilket han också har vart noga med att markera för förbi passerande hundar.. Gulligt värre! Lilla krabaten thinks he own's the place haha!   

Vi var hos veterinären idag också. Kul, har aldrig vart hos en tidigare. Och självfallet måste jag öppna käften och fråga de som redan satt i väntrummet, om de hade några bra/dåliga erfarenheter av just denna. Men det hade de inte iom att de aldrig hade vart just där tidigare.. Ja hur annars ska man få reda på fakta??

Vi valde att vänta med killen utanför, vi hade iaf tur med vädret. Strålande sol! Han vart alldeles för uppspelt och hade bara blivit jobbigt för de andra hundarna/ägarna om vårt lilla yrväder som bara är glad i hatten och vill hälsa! När antalet köande hade sinat gick vi in och satte oss. Prinsen kunde ju såklart inte vara stilla, så många saker och ta in, så många dofter att sniffa på. Vi hade tatt med hans snuttefilt i lugnande syfte. Och jag måste nog säga att det funkar jämnt! Han tyr sig till den, och kan komma till ro.. Ja i bland i alla fall! Haha!  

Äntligen vart det vår tur, vi bägge var nog en aningen lite spända för hur detta skulle gå. Men eftersom att han är så otroligt lättlurad kunde de muta till sig hans förtroende med en liten godisbit, ja hela 4st! Mums! De passade på att kolla hjärtat, känna på testiklarna, hullet, kika i hans mun, öronen. Sen bad vi de väga honom, lillen är inte så liten! Hela 3,2kg! Stora pojken! Vart tog mattes lilla bebis vägen? Det där lilla knytet som man kunde hålla i famnen är borta, jag fasar för att han ska sluta vara så tillgiven som han är. Ja han är ju trots allt familjens lilla kelgris! Och jag hoppas han fortsätter med det, annars måste jag beställa en ny!  

Åh vår lilla pinne är så otroligt duktig! Han blir bara duktigare och duktigare för var dag som går. En och annan skvätt inne får man väl lov att ha överseende med, när majoriteten överlägstet leder till att uträtta behoven ute.

Lite updates i hans utveckling..

Vi har bla övat på:

* Inkallning -

    En aningen mer lyhörd än för 3 veckor sedan

* Klicker -  

     Oförändrat bra! Satt in ännu fler moment: Tecken för de olika komandon, 3 komandon i följd.

     Utförande: Går en bit bort från honom, säger här och pekar i backen dit jag vill att han ska

     komma, inväntar en grad av passivitet, ger nästa kommando sitt, berömmer utan att klicka

     eller ge belöning, när han gör som han blivit tillsagd kommer nästa moment i övningen skall

* Han ska söka ögonkontakt innan han får ett 'okej' att gå in/ut -

    Nu gör han det nästan helt utan tillsägning - verkar fått in det, och vet vad det handlar om

* Olika kommandon -

   Sitt, ligg, stå, stanna, vänta, varsågod, kom här, nej - Han förstår sitt, vänta, varsågod och nej

   mer än vad han gjorde för 3 veckor sedan. Nytt kommando - Skall! Voff! Voff! Han bara älskar

    och höra sig själv skälla. Ooopse!   

* Nya miljöer - ett nytt block -

   Har inte tagit med honom på en tur med kollektivtrafiken ännu. Däremot har han fått känna lite

     lätt på pulsen i stan, gick hur bra som helst, massa nya ljud och dofter   . I och med att

     han verkar vara så trygg i sig själv med oss, runt oss har vi märkt att inget nytt är läskigt,

     bara lite smått tveksam/skeptisk - Mest reagerar han på cyklar, barnvagnar, permobiler,

     rullatorer, rullstolar, folk med onormal gångstil, ja saker som har ett avvikande beteende än

     det normala.

* Ensamhets träning /passivitet -

    Vi har vid flertalet tillfällen lämnat honom själv i sin bur i bilen - nu får jag säkert alla

    hundälskare att ilskna till! Men i skuggan och med neddragna rutor ser jag inget problem i

    varför man inte skulle kunna lämna sin fyrbenta vän! Han har väntat snällt, oftast sover han

    när vi åker bil, och berörs inte av att vi smiter in och snabbshoppar!

    Igår som ni såg vid förgående inlägg lämnade vi honom själv med svärmor/farmor. Gick super!

    Även om han hade suttit en stund och väntat vid dörren

    Idag tordes jag lämna lillen själv för att själv springa iväg till affären och köpa aioli, som tyvärr

    va slut! Buhu! Inget tecken på saknad alls när jag kom hem. Bra med aktiveringsboll som har

    ett grisöra i sig. Nom nom!

P.s

Koppel tränigen går som en dans på rosor! Bästa vi gjort var att köpa honom ett sele!

Good boy!

Jag skulle vilja kalla gårdagen för helvetes dagen. Kanske inte så illa som det låter, men för en kort sekund utspelade det som om det vore helvetets avgrund!

Vi hade just hunnit med en lägenhetsvisning här i Bromma. Och därefter också beslutat oss för att bränna iväg till stället som gör de absolut godaste pizzorna - som dessvärre ligger i Rotebro av alla ställen! Vi passade även på att lämna Prinsen hos sin farmor medan vi åkte iväg för att hämta pizzorna. Mitt i väntan ringer min mor först en gång för att prata fritt och rent allmänt, nästa samtal inte fullt så kul. Hon berättade att våran lilla fågel Hampus som vi har, men som bor med henne visat tecken på sjukdom. Och det är ju så med fåglar generellt att de är sjuka under en väldigt lång tid innan de visar tecken på det. Men så i alla fall. Hon berättade att hon suttit i sin fåtölj varpå han hade kommit flygandes till henne 3 gånger och en av gångerna hulkat upp sin mat. Och efter det bara suttit uppburrad på sin pinna utan att reagera på vare sig tilltal eller om hon visslade. Jag förstod direkt att det kunde vara dags för honom att tacka för sig och dö.

Vi fick styra om planerna, la in pizzorna i bilen, åkte och hämtade Prinsen, och körde sen iväg till mami. Stackarn, hon var så orolig över att han skulle dö. Jag med, men visade det inte inför henne. Han är hennes allt, hennes ögonsten som antagligen gör att hon orkar med att gå upp och leva en dag till. Så jag visste nog också att skulle han dö, skulle nog min mor dö inombords, kanske skulle hon även ha fått tacka för sig en dag tidigare än om han hade levt..

Vi kommer dit, och jag går fram mot hans bur. Ser hur han sitter ihopkurad, rund som en boll och alldeles fluffig. Aaw stackars lilla Hampus. Tänk att han ändå är 9 år, så det kunde vart fullt möjligt att åldern tog ut sin rätt. Försökte få kontakt med honom genom att prata, vissla. Men han var liksom helt borta. Såg ut som han halvsov och det såg rätt harmoniskt ut. Men samtidigt skrämmande. Mamma grät när hon ringde och sa att hon inte ville vara med om att han dog, om det nu var så att han var så sjuk. Och han såg verkligen ut att vara sjuk. Lilla Hampus!

Istället för att låta pizzorna kallna ännu mer tog vi oss an de. Körde de nån minut i mikron. Mmm delicious! Medan vi satt och svullade i oss onyttigheterna satt mamma ute i vardagsrummet och höll koll på Hampus. Han verkade fortfarande inte ge några tecken på att kvickna till. Jag sa till mamma att vi borde kontakta veterinären. Nej nej, naturen har sin gång utbrast hon. För mig var det som ett knivhugg rakt in i bröstet. Hur kan man vara så kall och inte vilja ge honom den chansen tänkte jag, och samtidigt bett oss komma, för att närvara om det var så att han skulle kollapsa?! Jag kunde inget annat än ordagrant banka vett i henne, för hans skull. Om det skulle ha kunnat ge honom en längre tid kvar på jorden så är det väl det minsta man kan göra sa jag till henne! Kollade upp lite info på nätet, om typiska tecken när en fågel insjuknar han hade flera av de. Ringde en massa olika nummer för att komma i kontakt med en veterinär, till sist kom jag fram. Och mitt under samtalet kommer mamma fram och säger: Det verkar som att han börjar komma tillbaka?! Jag kunde inte besvara hennes uttryck, utan var fullt engagerad av att samtala med kvinnan i andra änden. Hon kom med några tips om egenvård, att man bla kunde ge de fruktpure - ger snabb energi, samt öka temperaturen kring buren - för fåglar tappar snabbt värmen och det kostar mycket energi. Sagt och gjort, tackade för mig och hon bad oss återkomma om läget försämrades. Jag var även tvungen att fråga vad besök utan försäkring skulle ha kostat, tusenlappen sa hon, men var det så att han behövdes avlivas gick det på mindre. Jahapp då vet man.

Mamma var redan i full gång med att tända ljus, och när jag sa till henne att fruktpure hjälper var hon minst lika snabb med att riva äpple som jag sen fick mata honom med. Och han verkade vara tillbaka till sitt vanliga jag. Men än kunde vi inte pusta ut, kanske var det bara ett mellan register? Vi beslöt oss för att åka hem, lill killen behövde få komma hem och få sitt käk, men även sin andra dos av avmaskningen.

Skrev ett mess till mamma när vi satt i bilen, att hon för höra av sig om läget förändras. Inte ett ljud förens imorse. Hon berättade att hon inte sovit en blund, för oron av att veta att han kanske skulle ligga på burbotten på morgonen när hon drog av skynket var för stor. Så därför hade hon först nattat honom inne i sitt sovrum, sen tagit ut buren för hon ville inte (om han skulle dö) ligga i samma rum. Men sen på morgonen när hon vaknat visslade hon och fick svar. Aaw   Sen sa hon att han verkar vara sig själv igen. Så nu, för en stund sen kan jag helt och hållet andas ut!

Man vet aldrig vad som väntar bakom husknuten..

Känns som att alla inlägg framöver bara kommer bli massa hundsnack. Låt bli och läs om det inte intresserar dig då! För detta gott folk är numera min vardag!

Här om kvällen var det dags för kloklippning, igen. Gick sådär. Han börjar bli så himla stark och jävligt smidig, han liksom glider ur ens grepp. Måste medge att vi nog har haft fel metod när vi har gått tillväga. Förvisso är vi stenhårda med att inte ge oss. "Vinner han en gång vinner han jämt" - ja så kanske det är, men till vilken nytta? Vi satt härom kvällen och var strikt bestämda om att nu ska vi klippa hans klor. Tror även att lill killen kände av den pressen från oss och att det skapade stress hos honom. Han vägrade sammarbeta. Ohållbar situation. Killen kämpar med att hålla fast honom, jag för att inte råka klippa i pulpan. Det hela slutade med ojämn längd på varje liten klo. I mitt minne vet jag att vid ett tillfälle (innan Prinsen kom till oss) hade plöjt igenom Hundcoachens klipp på tv4 play. Och ett av de klippen gav han tips och råd på hur man kan gå tillväga med en bongstyrig hund som inte tillåter sig att bli hanterad.

Envis som jag är tog jag till mig tipsen. Bla att le innombords. Tog upp valpen i knät medan jag satt framför datorn (brukar ta upp honom annars med, just för att vänja honom vid beröringen, och att inget händer.) Med rätt inställning går allt, så har jag alltid förespråkat. Vad hönder. Jo han lägger sitt söta lilla huvud på sniskan och faller sakta in i drömmarnas land. Wow tänkte jag. La han i sin bur. Efter att han vaknade och vi hade vart ute på en kissis testade jag att göra samma sak igen. Men nu med kloklipparen i min närhet. Strök honom lugnande på nacken, samma sak hände igen. Wow! Låtsades klippa lite i luften. No big deal. Touchade honom lätt på några klor, så fort han brusade upp eller visade missnöje av att det skulle vara obehag. Nu gav jag inte med mig pga att jag tog det varsamt. Utan lät honom vänja sig vid tanken, i hans tempo. Killen kommer hem, själv sitter jag med en sovandes valp i famnen och alla klor är nu jämna och fina. Jag förstår att man kan ha problem med det, men jag förstod inte själv varför innan. Nu gör jag det och jag litar fullt ut på mig själv att nästkommande gånger kommer gå ännu bättre.

Brukade samma tillvägagångssätt när det vankades tandborsning sen på kvällen efter han fått sitt nattmål. Tidigare har vi behövt vara 2. En håller, en borstar. Samma sak där, ohållbar situation. Jag har intalat mig själv, om att det måste gå att utföra detta själv. Mycket riktigt det gick, om än tog det lite längre tid än om vi hade vart 2. Helt övertygad om att ju fler gånger vi gör så ju bättre kommer det gå. Så stolt över min och hans framgång och utveckling. Bonding bonding säger jag bara!

Förra veckan var det introduktion. Nej inte i plugget, utan här hemma för våran lilla valp. Äntligen, som många sa, får vi se det lilla knytet.

Än så länge har bara de allra närmaste fått skaka tass med lill ponken. Doriis och Loke var ju som sagt förbi här i tisdags. Vi satt ute i nån timme på gräsplätten här nere. Ja hon hade vägarna förbi och vad mer passande vore det inte att ses om hon ändå va i krokarna! Lilla Loke, han blir bara större och större. Han har till och med börjat prata lite så sött! Loke gillade dock inte när Prinsen väl tatt mod till sig att hoppa över till sin mammas famn, nä han var ganska saklig och tydlig med att visa sitt missnöje med att skåda sin mamma kela med någon annan än han själv. Haha, barn är för söta. Men jag vet inte hurvida sött det är att bli dragen i svansen för att visa att det här är min mamma. Men ja, barn är åter barn, och man kan aldrig i förtur räkna ut deras nästa dåd. Loke är nog på gränsen till att vara för liten för att kunna förstå, även om det är i tidig ålder man ska börja att sätta upp regler.

Sen kom Doriis systeryster dit, lämpligt tyckte Doriis som hellre satt ner och myste med oss i solen, än att springa efter sitt lilla monster som mer än ofta envisades med att kasta iväg bollen ut i gatan.   

Senare på kvällen var det dags för nästa besök, då hos lilla svärmor. Hon har åkt på diskbrock och hade ohyggligt ont, lite smärtsamt att se någon annan lida så!   Ändå hade hon haft orken att bjuda oss på käk. Senare åkte jag på att trimma killens lillebrors hår, liten och liten, men yngre haha! Så jag är numera hans personliga frisör. Sist tonade jag hans hår. Fan, man kanske skulle ta och börja knega som det? Men näe, fatta va ont i ryggen, axlana, händerna man måste ha!

I onsdags hade jag bjudit över mor min på käk. Det vart pasta med fläskfilé (stekte lite lätt i pannan, sedan in i ugnen tillsammans med en gräddsås och lite oliver, sagolikt gott!).

Måste bara hitta orken och motivationen till att kavla uppå armarna och ta tag i redigeringen av alla miljontals bilder man har hunnit ta. Gosh! Vill inte ens tänka på huur många det kan tänkas vara.. nåja, den som lever får se..

Han fick i alla fall öppna sitt allra första paket, lite förvirrad var han över hur han först skulle gå till väga. Men lite hjälp på traven så släppte spärren och han bet och drog i pappret, skuttade in i sin bur, gnagde lite mer på snöret.. Och till slut fick han, med ännu mer hjälp ut det som fanns i paketet. En pip leksak, och några tuggben. Aaw   

Ja juste han har nu fått bekanta sig med rottisen Betsy här i huset, bland de finaste rottisarna jag har sett! Hon är så himla fin, lugn och stabil i sinnet, ljuvligt temperament. Perfekt för vår lilla vilding att bli uppläxad av, i och med att hon är så pass mjuk men bestämd i sitt uppläxande. Hon brummar lite lätt. Kan inte vara lätt att ha en helt tokig och ivrig liten valp hängandes efter sig, som inte har lärt sig vett och etikett! Haha! Det var så kul här om dagen, husse och Betsy kom gåendes mot porten efter deras kvälls promenad, så kom de mot oss och Betsy hon la sig ner i gräset och började tvätta sig, medan Prinsen inte riktigt kunde tolka hennes signaler.. Hon brummade till och han hajade vinken typ - Nu får du lugna ner dig, se dig för jag är upptagen!

Sen var det meningen att Henri och Sabina skulle ha kommit hit i torsdags, hela dagen gick utan ett ljud. Sen på kvällen klev jag online på msn, frågade varför han inte hört av sig. Matkoma var hans svar. Riktigt ruttet tyckte jag, ett sms är väl det minsta man kan begära, meddela att man inte kommer. Deras förlust, de som så gärna ville komma o titta på valpen.

Sen i fredags tog vi med långlinan och släppte ut yrvädret vid Ängbybadet, nu tänker säkert folket att där får man minsann inte ha hundar.. FEL! Finns ingen lag om sk. Hundförbud! Det är bara en ordination från ägaren till marken/butik etc pga dåligt vetande enligt mig. Han var nog lite trött, för det gick lite trögt för honom att springa mellan oss när vi ropade på honom. Samt att vi tror att linan han drog är en aningen för tung för en liten kille som han.

I lördags va vi bjudna på lunch hemma hos min mor. Kul att min moster också kom dit. Vi käkade lite och fick jordgubbsglass till efterrätt, kunde hon inte ha köpt färska gubbar ist?! Efter det besöket begav vi oss mot Ängby, nu till de större ängarna som ligger mellan Ängbyplan och Åkeshov, där Hundstallet även brukar valla omplaceringshundar. Har sett att det finns en hundgård där, med lite hinder och dylikt till allmänhetens förfogande, så vi släppte för första gången Prinsen lös på ängen, dock med lina. Men sen såg vi att det vart alldeles för tungt för den lilla rackaren och bytte till vanliga kopplet. Vilken syn! Svansen roterade likt en propeller, man såg verkligen hur glad han vart av att få strosa runt fritt. Han höll sig på rimligt avstånd, kom så fort man lockade. Aaw    Vi letade oss fram i till rastgården, men såg då att de var ockuperad av 2 ettriga terrier hundar som genast kom fram och käftade. Så det vart inte av att vi gick in. Får bli en annan gång   . Vi traskade sen tillbaka mot bilen, lät honom springa fritt på ängen. Man såg hur han verkligen njöt av att få sin frihet.

Sen på söndagen var det dags att presentera Prinsen för dp Ozzy. Vi var nog bägge mycket förväntansfulla över hur mötet skulle gå. Så fort vi entrade dörren i dyklokalen kunde vi pusta ut. Det tog nån minut innan Prinsen fattade vinken från Ozzy, som ville leka. Vi var säkert där i mer än 1½ tim. Konstant bus. Farbror Ozzy som är 5 år var så snäll, även om han ibland markerade på skarpen. Va otroligt kul och se våran lilla kille leka och stoja, tror till och med Ozzy fick sig ett nafs i mungipan. Haha! Det är bara nyttigt för honom att bli uppläxad, men vi väljer de som ska göra det med omsorg. Hundar vi känner väl, och vet har ett bra temperament. 2 gånger fick vi abryta lekarna och ta ut lillen på en kiss paus, han drog in så fort han var klar. Det är ett bra tecken!

Haft fullt upp hela helgen, inte nog med att han fick hälsa på Ozzy, utan vi åkte även iväg till killens farbror med tillhörande familj. För att ännu en gång socialisera honom. Nu med en svart labbe tik på 8 år, Skrollan.  Dock var hon inte alls intresserad av att busa med Prinsen, och Prinsen som far och flängde runt omkring henne. Ett skall gav hon ifrån sig, och det var i samband med att hon blev utsläppt från huset. Min tolkning av det - Här är det jag som bestämmer, lugna ner dig! Sen la hon sig ner och bara chillade. Prinsen hade nog lite svårt att tolka även hennes beteende. Sägs ju att dp kan ha svårt att läsa andra hundars signaler. Nä men det va bara nyttigt för honom att lära sig utav henne. För sen brydde han sig inte och kom och la sig vid våra fötter.

Detta hände också nån utav dagarna förra veckan. Vi fick ju som sagt med ett koppel +  halsband (i nylon) av uppfödaren. Utan att tänka mer på det finner jag när vi har vår dagliga mysstund att han har fått en lättare hudirritation..

Som den curling morsan jag är slänger jag febrilt iväg ett sms till uppfödaren och frågar. Undrade om det jag just hittat var ett resultat av att han drar så in i förbaskat mycket i kopplet (valpar vill ju sällan till en början gå fint i koppel, utan drar för att ta sig loss). Att detta kunde ha vart en orsak till de rödflammiga partierna framtill på hans lilla skrynkliga hals.. Fick ett snabbt svar, hon trodde att det kunde kanske ha att göra med Dap halsbandet han har? Att det kunde ha gett uppskov för hans irritation som också kliar..

Senare samma dag, närmare bestämt efter att killen slutat jobbet for vi iväg och kirrade ett sele. Much better! Nu slipper vi vara oroliga att han ska slita ut sin hals eller få skavsår.

Det vart ett sån här fint sele a la army style!   

Bara det bästa till våran Prins!   

Och än så länge verkar rodnaden sakta tyna bort! I och med att vi sett en betyligt större skillnad, var jag ju så klart tvungen att meddela Veronica det. Vi valde även att låta honom vara utan Dap halsbandet.