Gick just igenom arkivet här i bloggen, insåg att det fanns ett par opublicerade inlägg. Det ska det genast bli ändring på. Frågan är bara om jag ska posta de med dagens datum för att ni enklare ska kunna se de, eller om jag bara ska göra ett inlägg och länka till de?

Allt beroende på vad ni är för slags folk. Lata människor trivs med att få saker serverat framför näsan. Dvs då skulle jag för enkelhetens skull publicera med dagens datum och endast noter det egentliga datumet. Och ni andra som kanske instresserar sig mer skulle klicka på länken. Får suga på karamellen och forsätta iordningställa bilderna som skall publiceras här.

Håll utkik under kvällen!

Fick ett sms från Deesl: Vad gör du i tidningen? Hade nästintill glömt bort att jag i våras medverkade i en intervju för tidningen Metro i våras.

Genast navigerar jag mig fram i deras pdf version som är nedladdningsbar på nätet. Kommer fram till sidan 16, ser en bild på oss. Herremingud så allvarlig jag ser ut! Haha! Inte så konstigt! Hade genomlidit lite tortyr hos frissan, samt att jag var uber sjuk och hade feber!

Vill du läsa hela artikeln råder jag dig till att hämta hem den antingen via webben eller vid deras stationära utdelnings ställen. Ska själv gå hämta mig ett par ex!

Och här är vårt grupparbete, visar videon på nytt! <Spelcafét Zkillz>

Varför försvinner alltid helgen i ett svep? Sällan man kan känna att man ens har haft helg. Det har vart skönt och få tid med killen och umgåtts bara jag och han på tu man hand.

Vi har pratat ut om våra knutar på nystanet, känns alltid bättre när saker och ting blir utrett. Än att man inom sig bär en börda som snart kommer spricka eller ge förödande konsekvenser. Jag är glad att min sambo är så pass lyhörd för mig och mina behov just nu, att han förstår. Jag lider stundtals med honom, att jag inte kan förse honom med saker eller göra honom tillfreds. Men är det inte så man lever rent allmänt? Man ger och man tar, ibland är man den som får ge efter mer och ibland tvärtom. Tror jag måste sluta klandra mig själv för att vara en dålig flickvän.

Det är ju inte meningen att man ska gå omkring och känna sig dålig pga att man inte ger tillräckligt mycket tillbaka, för att få vågskålarna att stå lika. Det är nog det jag måste inse mer, att livet är orättvist, och det blir inte bättre för att jag ser ner på mig själv för att inte kunna ge igen.

Vi fick ju som sagt en förfrågan av att komma med ut till landet i helgen. Men fick hoppa det. Dels för att vi har vart ifrån varandra en hel vecka, samt att läget är instabilt med min mor. Och jag vill vara nära tillhands om nåt skulle ske. Så istället va vi bara hemma.

Åkte och storhandlade i fredags. Jisses. Aldrig mer handla en fredags eftermiddag när det är löning! Käkade en god middag på MAX i Ulvsunda/Bromma.

I lördags tog killen an sig tävtten, efter det åkte vi till invigningen av Bromma Block's - XXL har ju slagit rot i en av hangarerna där. Tog en sväng förbi City Gross. Käkade korv med bröd till middag. Innan det vart mörkt han vi även med en tur ut till hundöarna.

I söndags var planen att åka ut till Nynäshamn för att fota och grilla korv. Men det vart varken Nynäshamn eller foto. Istället spontan drog vi ut til Värmdö och cruisade runt bort mot Savsnäs, sen färgan över till Vaxholm. Där hittade vi en lämplig park att slo rot i. Tände engångsgrillen och la på krovarna. Folk måste ju tyckt att vi va en aningen udda. Så här års ör det väl för fan ingen som grillar tänkte jag, snart kommer väl snuten och ifrågarsätter vårt intiativ.. Men de kom aldrig.

Det var alldeles för tråkigt väder ute, så därför vart det heller inga bilder. Men det räckte med att bara vara. Sen ville jag åka och titta i matbutiken i Rinkeby, aldrig vart där. Killen sa att det känns som att man är utomlands här. Mm, instämde jag. Då behöver vi bara åka hit för att uppleva den känslan, istället för att kasta tusentals kronor på en charter sa jag. Hittade en rolig burk med cocos saft i. Importerad från Thailand. Vi öppnade den i bilen och jag fick kvälvningar, i den så simmade det även lösa cocos bitar. Helt förjävlig! Va tvungen och stanna bilen och kasta bort den i närmsta soptunna. Yuk! Åkte hem och brassade igång käket. Kyckling gryta med ris.  Sen var klockan 22 och jag däcka i sängen.

Har hittat en temporär lösning till mitt insomnings besvär pga tjutet i örat. Dels musikskivan, men även gå upp tidigt. Det gör att jag bönar och ber om att få gå lägga mig runt nio/tio på kvällen. Och det funkar! Får se hur länge till jag kan överlista min kropp!

Inte långt kvar tills bröstcancer kampanjen går av stapeln, just rosabandet har fått en speciell låda i mitt arkiv.

Det är märkligt vad vi ibland är kapabla till att minnas. Det är nu 3 år sen mamma insjuknade. Jag minns exakt hur vardagen och livet såg ut då för 3 år sen. Hon hade fått sin diagnos, behandlats. Ringer mig när jag är på jobbet och meddelar att hon kan få bli kvar längre än räknat på hospis pga komplikationer. Jag bryter ihop och faller handlöst i en av kollegornas famn och paniken inom mig var ett faktum. Snäll som han var erbjöd han mig skjuts till KS. Som bara låg ett stenkast från mitt jobb.

Ringde S, som släpper allt hon har och möter upp mig utanför. Mamma vart glad av att se mig, tror även hon vart glad över att jag hade någon axel att knyta an om så behövdes. S har fått ta del av mycket i den här resan. Hur mycket kan man egentligen kräva av ens vän att finnas där? De har ju också sina egna liv vid sidan av, och man kan ju heller inte ringa ner de så fort barriären brister?! Nu är hon bosatt betydligt längre bort och det gör ju sitt. I alla fall i mitt fall. Ibland önskar jag att hon fanns ett telefonsamtal bort. För även om man har ett par stöttepelare omkring sig så kan även de behöva få lite andrum.

Hoppas så många som möjligt kan vara med och bidra inför den kommande kampanjen. Jag själv köper alltid deras rosa bandet pins, som pryder min jack krage. Det borde fler göra!

Försökte mentalt förbereda mig för besöket. Göra sken för att allt är bra. Inte fälla några tårar. Allt för att skydda mamma.

Jag var så borta i skallen att jag hoppade på fel buss, tog 4:an istället för 3:an. Varpå ombord på bussen vart osäker och frågade om den stannade vis sös. Nix. Plinga och hoppa av nästa station.

Det är alltid jobbigt inför dessa besök. Än värre är det att sitta med, tyst som musen. Vågar inte släppa blicken alltför ofta, eller låta tankarna tänka på scenariot som utspelar sig där inne i de vita rummen. Blockera. Blocker. Blockera. Det är min strategi. Att gråta inför mamma har jag inget problem med, men jag måste visa mig stark inför henne nu. Kan inte betygna henne mer, hon har det nog som vidrigt som det är.

Tiden rann iväg och klockan han bli lunch dags, dock var vi inte klara så vi fick ta en fika och återkomma. 3 bra saker fick jag ut av besöket.

1. Prata med hennes läkare, som inte kunde säga nåt annat än det de sagt till min mor. Fick även lägga min syn på saken - för jag vet att om fler folk runt omkring henne säger samma sak, inser hon till slut. Måste bara få fler att få henne att inse vissa saker. När mamma lämnade rummet kom floden. Kunde inte hålla igen mer. Fick papper att torka bort tårarna från kinderna med. Men ja, de som jobbar där - de är så himla förstående. Skulle själv aldrig palla med ett sånt yrke! Se andra människor lida - och själv kan man inget göra för att ändra på det.

2. Få tid hos en kurator. Jag har insett mina begränsningar. Få proffisionell hjälp när det är en sån här unik situation jag befinner mig i, den möjligheten måste jag bara ta. Kan inte lasta allt på min sambo, han ju just "bara" min sambo. Och ska leva med mig ett tag till. Jag gick hos en alldeles i början - då jag var i akut chock. Var även på ett samtal tillsammans med mamma, men allt var så nytt, så främmande att jag avstod fler sånna. Ansåg mig kunna reda mig själv. Sen har man hittat genvägar som fått livet att fungera. Nu behöver jag min krockkudde för att överleva själv. Varför välja att avstå då? I och för sig är jag en motståndader till att söka psykvård - och jag har mina erfarenheter från de också. Men om dessa är unikt utformade för just cancer patienters anhöriga kan det vara värt att i alla fall pröva. Men jag bibehåller fortfarande min syn på människan!

3. Snackade om anhörigpenning. För att få det krävs intyg från läkaren, vilket nog inte kommer vara några problem. Men hör på den här: Mamma måste kontakta f-kassan och be om det. Alltså inget läkarna kan stå till tjänst med. Ruttet, riktigt jävla ruttet! Att man som skjuk ska behöva åta sig saker som stjäl kraft som bättre är att lägga på sig och sitt välbefinnande. Blickar jag tillbaka på förra veckan kändes det som att slutet var extremt nära, för nära för att jag skulle kunna acceptera det. Nu har det gått några dagar. Återupptagit kontakten med mamma. Träffat henne. Känns faktiskt mer ok nu. Nu kan jag acceptera mer. Även om jag adrig helt och fullt ut kommer bli överens med mig själv om den saken, så känns det bra.

Ännu en bra sak för självkänslan - sms min moster om mitt besök. Känner att jag kan inte skjuta bort hjälpen som erbjuds. Kan inte visa mig stark - även om jag alltid sagt att ensam är stark - så är detta ett exeptionellt undantag!

Nu tänkte jag försöka ha lite helg, med allt vad det innebär. Killen anländer stra. Då ska vi åka och storhandla. Min frys börjar se mager ut   

Sista natten själv avklarad, ikväll kommer killen hem. Mitt i allt råkar det finnas saker som bubblar hos oss bägge. Saker som egentligen inte borde få sånt stort ljus och uppmärksamhet. Inte nu.

Min emotionella bank är tillfälligt stängd för uttag, tillsvidare. Jag måste med de få bitarna jag har försöka hålla ihop mig själv. Vara stark. Härda ut. Egentligen borde inte skitsaker få ta så stor plats i vardagen. Men jag antar att man är upplagd för att reagera som jag har gjort mer när man är helt slutkörd i kroppen och knoppen.

Sitter och dricker mitt morgon kaffe, lyssnar på låten här nedan. Tänker på mamma. Tänker på den dagen hon inte finns mer. Tåra

Babsan, Prinsen och jag. I soffan. Mys. Tända ljus. Choklad och ett glas mjölk. Mmm.

Fick ett sms av mamma idag.

"Hej! Vi kanske kan äta lunch efter sjukhusbesöket. Mor"

Hon ringde ju igår och bad mig följa med till onokolgen. Läkarn hade insesterat på att jag skulle närvara, som stöd för mamma.. Kanske var det här en öppning från hennes sida att make things right again? För hon har aldrig vad jag kan minnas någonsin sagt förlåt för saker hon sagt eller gjort gentemot mig. Tror det kan va därifrån jag har fått den bristen att själv ha svårt att säga just förlåt.. Eller inse att en sån liten fras kan förändra en situation drastiskt. Eller förstå dess betydelse. Kanske därför jag själv tar så illa vid mig för de som missbrukar ordets innebörd?

Jag har medverkat på dessa besök tidigare, ja halvårs kontrollerna. I och med att hennes prognos vart klar redan från början så vet jag egentligen inte vad jag hade kunnat förväntat mig. Det är ju knappast nåt mirakel som kommer och ske, ej heller någon superkraft som i filmernas värld som kommer vända the ending.

Allt känns så verkligt nu. Har tänkt ringa min moster. Borde nog ha gjort det. Fattar inte varför jag drar ut på saker. Ja, äpplet faller inte långt ifrån trädet.. Jag är mamma upp idagen i många saker, på gott och ont. Kommer kännas tungt och träffa henne i morn, se alla kroppsliga förändringar som medicinen och metastaserna har gjort mot henne, just med tanken på att vår relation alltid präglats av stolthet, negativitet, och sen att vi inte har setts på ett tag.

Henrilajnen hade erbjudit sig att vänta utanför sjukan som stöd, och sen ta en fika efteråt. Aaw   men jag kom på att hunden inte kan va hemma själv alltför länge. Så det eventuellt inget av sakerna.

Satt och pulade lite i photoshop igår, sen vart jag avbryten för att umgås lite med min vän. Å sen idag har min motivation vart helt spårlöst försvunnen! Nån som sett till den?

Hade egentligen tänkt och fixa en ny header, men i och med att det vart lite många glas igår så han jag aldrig spara jobbet i .psd format. Det suger! Så jag får väl visa det lille ja hann med här i stället!

Jävligt surt! Men visst är den snygg!