Kändes som att det vart en tidig kväll igår. Ja vi kom hem efter frisör besöket, lagade pasta med köttfärssås - klassiker! Har även börjat utveckla tics..

Jag var helt matt i kroppen igår. Musklerna värkte, lederna med. Kändes som jag hade fått ett knytnävsslag i pallet. Vi hjälptes åt med middagen, käkade i soffan medan vi gluttade på Änglavakt.

Det här med att ha lugg, är rätt skoj! Man ser ut som en ny människa. Killen tyckte jag såg kortare ut - Hey shorty! Liksom! Haha! Nä men allvarligt, man kastar huvudet hela tiden åt sidan för att enkelt få väck håret från ögonen. Att ha hår i ögonen är väl nog så irriterande! Dröjer nog inte länge tills jag får men för livet av tics. Ständiga huvud ryckningar. Ey fy bubblan!

S ringde igår. Har inte haft kontakt på ett tag. Men det kändes trygt och höra hennes röst igen. Nu mera är hon både gift o har klämt ut en melon genom muffen. Skönt och få prata av sig, även om det mesta kretsade kring saker som rör mamma. Hon om någon vet och förstår situationen, hon har ju hängt med ett tag..

Och när det vankades läggdags var det dags för gråtfest igen här hemma. Fram med hushållsrullen. Det som rör mina tankebanor oftast är just att mitt/mina kommande barn aldrig kommer få ha en mormor. Vet ju själv hur pass mycket min har betytt för mig. Och med avsaknad av en farsa som sällan funnits där för mig. Jag blir så illa berörd av att JAG inte kommer kunna ge mina barn det som de alla andra flesta har tillgång till. Morföräldrar. Tankarna kretsade kring att mitt barn aldrig kommer få några födelsedags presenter, julklappar etc av sin mormor. Inte heller kommer mamma få vara den som köper baby kläder. Även om jag varken väntar barn nu eller inom den närmsta framtiden så är det just såna tankar som plågar mig.

Sen föreställningar kring hur begravningen kommer att vara. Vad kommer det dyka upp för folk där. Tömning av saker ur hennes lägenhet. Sitta brevid sjukhussängen in i de sista andetagen hon gör, se på när hon går från levande till död. Många sånna jobbiga saker som jag vet att jag kommer ha svårt att hantera. Jag sa igår till killen, att jag vet inte om jag pallar sitta med och se på en sån sak, vill inte ha de typerna av minnesbilder med mig i livet. Jag vill bara minnas de bra sakerna!

Efter ett tag tog gråten slut, kvar fanns bara jag. Trött och än mer utmattad. Ledsen i själen. Men utan tårar. Gick upp och tog ett glas samarin. Satt en stund på balkongen. Satt där och lyssnade på alla ljud omkring mig. Sen gick jag in och gjorde ett försök till att somna.

Gårdagens traumatiska upplevelse kom att spegla hur min dag idag har vart.

Det känns som att min barriär jag byggt upp, alla känslor jag skamset gömt undan fick komma till sin rätt igår. Helt oprovocerat vaknade jag upp förhållandevis tidigt, med tanken på att jag stängde ögonlocken runt halv 4! Gråten den fanns redan innan jag börjat min dag. Med tårararna rinnandes längst med kinden försökte jag precis som jag alltid annars gör. Slår en drill. Sätter på kaffet. Plockar undan saker som ligger på fel plats. Men enda skillnaden nu var att gråten var med mig.

Varför gör det så ont i kroppen när man gråter? Ska inte tårarna representera rening? Är de inte till för att skölja bort skit? Inte undra på varför jag så sällan fäller tårar. Vetskapen om att man ska bli ett vrak efter gör att jag motstår den annars rätt naturliga processen.

Slemhinnorna i näsan täps igen, ögonlocken svullnar, värk runt ansiktet och i huvudet, strålar ner i nacken, ryggen, benen. Man blir trött. Utmattad.

Ett tag i morse trodde jag inte att jag skulle palla med ett besök hos frisören. Men att få komma dit och för en kort stund glömma gjorde mig nog bara gott. Ja, jag tror jag behöver många fler såna små smultronställen.

Jag valde bort att beklämma mig över mitt öde gällande min mor inför min frisör. För visst är det så vi gör, låter bli att visa oss veka, svaga och mäsnkliga inför obehöriga? Fast det är kanske just det som vi behöver? Visa oss svaga, och inte låta alla tro att varenda kotte är byggd av metall och vadagen är inprogramerat med en driv rutins skiva?!

Mina förväntningar för kvällen och kommande dagar ligger på noll just nu. Jag får ta en dag i taget, mycket mer än så orkar jag inte. Fan, hunde måste ut och det öser ner. Hmm kanske kan gå ut och gråta en skvätt nu när tårarna ändå inte syns, och man behöver inte skämmas..

Fick idag ett oväntat missat samtal från min moster. Det hör inte till vanligheten att hon brukar ringa.. Jag visste direkt vad saken gällde innan jag ens ringde tillbaks.

Det var inte svårt att räkna ut orsaken bakom till varför hon från ingenstans valt att höra av sig. För er som inte hängt med drar jag historien kort: Jag och min mor har inte haft någon kontakt alls sen i början av sommaren, ja sen efter Hampus gick bort.. Det var med en stor klump i magen jag knappade in siffrorna och ringde. Lite skämtsamt sa ja till killen som satt med i bilen - tänk om hon har dött nu?! För det vore så jävla typiskt om inte så vore det ironiskt!- så mycket som folk i min närhet har försökt banka vett i skallen på mig utan att lyckats och sagt just detta: Tänk om du ångrar dig, och inte får chansen att ställa saker tillrätta, att det ska vara försent, att ni kommer att skiljas som ovänner.

Det krävdes alltså ett ynka samtal som inte hör vardagen till för att jag skulle vakna upp och se med klara ögon. Det min moster hade och säga var bara i gott syfte, hon ville inte ha de på sitt samvete - att låtit mig gå ovetande - hon kände som förälder att det var hennes plikt att underrätta mig. Och det är jag ytterst tacksam över!

Och är det inte märkligt att detta kom just nu? Jag hade det nästan på känn att ett nederlag var nära. Efter att öppet ute på Drottninholm  (ja vi var ju på väg till hundöarna) stört tjutit som den svaga bejbin jag är och inför min moster, ja vi grät bägge två. Men det kändes så jävla skönt. Skönt att ha någon som vet och förstår hur jag har haft det, och framförallt vet hurdan min mor är. Älskade och hatade mamma. Det är nära nu. Vätska har kommit in i magen. Levern är svullen. Buksmärtorna hade hon gått med i över 2 veckor. Metastaserna har angripit övriga organ bla lymfköttlarna i halsen som har gjort hennes stämband mer eller mindre förlamade - hon väser som en orm när hon pratar. Den här oron har käkat upp mig i över 2 år. Snart är vårt lidande slut, kvar lämnar hon oss annhöriga att bearbeta sorgen och saknaden.

Tog mitt förnuft till fånga och svalde min stolthet och ringde mamma. Mycket riktigt kunde jag redan innan samtalet var klart återberätta en förkortad version till killen om hur jag trodde samtalet skulle utspela sig. Mycket riktigt. Ingen känner henne så väl som jag gör. Hade gråten i halsen under hela samtalet. Trots vår tidigare dispyt kröp jag till korset, utan att viga mig platt fall, nån värdighet vill jag allt behålla, hur synd det än må va om henne så är jag fortfarande en människa med känslor likt vilken annan människa som helst.

Vi kallpratade lite. Försökte övertala henne om det kanske vore en god idé att åka in akut - för att lindra buksmärtorna. Men självklart avhyste hon det erbjudande med försvar om att hon minsann skulle uthärda natten och kontakta sköterskona i morgonbitti. Det känns så jävla hopplöst att försöka ge någon nåt som inget vill ha. Hade frågat mon moster innan om hon eller någon hade tagit upp nåt om begravning med henne, vilket ingen heller hade gjort. Så jag sket i normer, etiker och vett och frågade rent ut: Jag vill att vi sätter oss ner och pratar om din begravning. Hur absurd det än må låta i andras öron - så kände jag att det var något som behövdes göras. På det svarade hon att hon inte kommer dö knall fall. Varpå jag sa att man vet aldrig, kan det inte vara skönt att ha det avklarat innan, att du får vara med och vara delaktig? Nä, självklart inte. Men jag krävde att hon minsann skulle återkomma efter imorgon och sätta en dag som passar.

Efter det samtalet sprutade tårarna än en gång, nu med besvikelse, frustration och ledsamhet över hur en person kan vara så oansvarigt egoistiskt, och inte låta sig få lindring mot sina krämpor! Hur mycket mer orkar man försöka innan man själv bryter ihop? Mitt svar är många. Man måste bara få landa och samla batterierna mellan gångerna.

Självfallet kastade jag mig på telefonen i ren förtvivlan till min moster. Berättade läget. Hon sa bara att det var strongt gjort av mig att ha tagit det beslutet att ta det steget. Det känns så jävla orättvist att jag själv ska behöva vara den förståndiga av oss två i en mor och dotter relation. Hon sa att hon skulle höra av sig i morn efter att ha pratat med mamma. Orkar inte med att prata med henne själv just nu, är alladeles för uppgiven.

Tur man har en sambo gjord av guld. Han ska få pyssla om med med lite film som vi har hyrt (finns risk att jag somnar) dricka läsk och äta poppisar

Glöm dina bekymmer i morn kommer det nya..

Sitter och jutubar sig lite. Hittade lite för mig rätt obreddmark inom musiken - elektroniskt musik flödar - ja vet! Men skönt att vila öronen på nåt annat än säckiga pipor och gospel..

Som ni nog alla redan vet terroriseras jag av tinnitus och kan bokstavligen känna tjutet inne i örat vibrera ut i kroppen. Så jag tog rådet av läkaren och fixade så att jag nuvera tvingas somna till en skiva. Jag och musik på natten = ej goda vänner! Det ska vara knäpptyst och bäcksvart för att jag ska få någon ro i själen.

Kanske ska byta min celtic songs mot detta:

eller inte.. Haha

Inser nu att det redan är fredag! Dagarna går för fort. Härligt med helg, ja. Men hinner knappt med mig själv längre, och ändå lever jag livets goda som arbetslös! Den ni!

Ibland undrar jag vad jag har gjort i mitt tidigare liv för att förtjäna rollen som hemmafru utan en ring på fingret? Vad går mina dagar ut på egentligen? Bortsett från att stå i köket och serva min karl, förse honom med näringsriktigt käk, hembakat bröd. Den här veckan har jag hunnit med två bak med bröd, gjort egen jordgubbssylt, slängt ihop en ugnspannkaka (en som han så länge har tjatat om), bjudit över Erik och hans sambo och deras lilla chihuahua på middag, strosat runt i stan med Rebecca i diverse inredningsbutiker - gissa om ja vart sugen på att förnya hemmet?! Samt två turer till hundöarna (ja de kan man nästan räkna bort för då har ju vi åkt bil dit) och sen besöket på hunddagiset - som jag gick till. Tog fan inte mer en 15min och knata dit!

Och i morn är det dags att bli kvitt tovorna i burret. Som jag har längtat! Det är alltid lika speciellt för mig att uppsöka min frisör. Han är unik, och bra på det han gör. Funderar på en Gaga lugg, vågar jag verkligen det?

Tänk om det inte klär mig?

Btw hennes nya album ligger ute nu Lady Gaga - Female Intuition ,

fett besviken! Svårt och maxa de två förgående plattorna..

Det fanns en tid för väldigt längesedan. En tid jag ibland kan sakna. Men jag vet också vad mitt syfte hade för verkan. Den uppoffringen kan jag fortfarande vara stolt över.

Idag var det dags för att möta mitt förflutna. Ja det är inte så hemskt som det låter, mer jag som var lite orolig över att klampa in på dennes territoruim. En flicketös jag en gång höll mycket varmt om hjärtat, men som pga mitt handlade orsakade mycket smärta hos oss bägge, man kan säga att det var ett nödvändigt ont. En viss ängslan hade jag inom mig om hur mötet mellan oss två skulle te sig. Samtidigt som jag försökte se det positiva i det hela, att jag enbart var där i Prinsen syfte. Ja, han ska mer eller mindre börja på hunddagis nu.

Fick ett trevligt mottagande av de som jobbade där, hade förväntat mig att det bara skulle vara jag och min fd vän där. Då hade det kanske visat sig få en annan utgång, men även hon höll skenet uppe. Och enligt mina bedömningar skötte hon sig med bravur! Vet ej själv om jag hade pallat stå där och vara tillmötesgående efter det som skedde för flera år sedan. Bådar gott för framtiden om vi nu beslutar oss för att placera lillen där dvs. Det visar bara på en inre mognad, att särskilja på jobb och privatliv. Sånt uppskattas alltid. Vart det bär hän sen får tiden utvisa. Känns lite som att jag själv kommit en bit bort från dagis fasoner och onödiga intriger.

And thats about it for today!

I söndags var det dags för den efterlängtade valpträffen borta i Västerås. Gick upp strax efter halv åtta, tröttast av oss var nog Prinsen - som låg nerburrad i täcket och tyckte inte om alls att behöva lämna den varma och gosiga platsen.

För en gångs skull var vi i tid, och först på plats. Redan 40 min innan t.o.m Tur nog kom uppfödarens man och låste upp grindarna, med sig hade han Savannah en mellan pinscher. Prinsen vart så klart alldels till sig av lycka! De två fick busa av sig lite på gården tills det började dyka upp fler folk. Då vart det arresten! Haha! Ni skulle ha hört hans misstycke om att sitta i sin bur!

När alla hade kommit släpte vi ut hundarna och de fick löpa fritt på planen. Jisses! Vilket kaos!   Självklart var ju Prinsen värst av de alla - om ni frågar mig! Jag hade fullt sjå med att hålla koll på honom och samtidigt försöka få lite bra bilder. Gick sådär. Ibland är det bra och vara två! Haha! Det där med att han stänger av öronen och bara bryr sig om det som är kul för stunden -  var ju likadant där som i lördags på hundöarna.

Efter massa lek och stoj blev det buren igen för hanarna. Istället fick tikarna löpa fritt medan vi samlades kring bordet för att käka lite lunch. Efter det vart det lydnads uppvisning. En stilig kille vid namn Disel fick visa upp sina kunskaper tillsammans med sin förare. Vi satt alla samlade i en halvmånde och tittade på. Lite kul, då jag själv skulle vilja testa på det!

Sen när det var klart fick alla doggisarna komma ut och leka. igen Den här gången var de alla lite lugnare. Succesivt började dagen rundas av, med oss hem fick vi en goodiebag från Lupus - Massa gotti! Bla en färskfoderr "korv", lite snask, och en påse torrfoder - som vi nog ska gå över till. En väldigt lyckad dag, kul och träffa andra valpköpare. Dock var det bara lilla Betty från samma kull som var där.

Tog bilen hem, killen hämtade lite verktyg som han behövde ha med sig till svärmor. Där blev vi bjudna på middag. Tror klockan var närmare nio när vi kom hem, och alla var vi lika trötta, mest trött var nog Prinsen.

INGA BILDER FÅR LÄMNA DENNA BLOGG!!
Alla bilder och allt material på denna blogg är upphovsrättsskyddat.

Bilderna är tagna med Nikon D90 samt Nikon DX 18-105 mm VR objektiv

(klicka på bilden välj "next" för att komma till nästa bild "X" för att stänga ner)

Här är såklart ett axplock av de bästa pic'sen från valpträffen!

Alla fyrbenta var lika ivriga

på att få komma ut och busa!

Savannah lämnar småttingarna..

..och beger sig bort från kaoset

Tjena hejsan på dig'san..

..Prinsen låter sig hälsas på

Lille Betty försöker smyga sig förbi obemärkt..

Prinsens mamma Maya

Kände att det var lite för mycket stoj och stim..

..och hittade en gosig väska att krypa ner i

Så här nära är ok..

  ..men där gick du för långt

En fin gruppbild på hundarna och deras hussar & mattar

Liten lydnads uppvisning..

..inväntar kommando